Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonkaffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
dag förmådde hon inte. Om hon hade höjt sin röst i Guds
hus denna kväll, skulle det inte ha blivit välljud och fromma
ord, som hade strömmat över hennes läppar, utan klagorop
och hädelse.
Men till hennes stora och obeskrivliga glädje hade
Karl-Artur kommit till henne så där vid halvniotiden på kvällen.
Han hade trätt in glad och ogenerad och frågat om hon
ville ge honom kvällsvard. Hon hade säkert sett litet
förvånad ut över denna begäran, och då hade han förklarat,
att han hade legat och sovit i skogen hela eftermiddagen.
Han måtte ha varit mycket trött, för han hade inte bara
sovit över middagen utan hade också försummat
kvälls-varden, som i prostgården alltid stod på bordet precis
klockan åtta. Kunde det vara möjligt, att fru Sundler hade
hemma litet bröd och smör, så att han kunde få stilla den
förfärliga hungern?
Fru Sundler var inte förgäves dotter till en så utmärkt
hushållsmänniska som Malvina Spaak. Ingen kunde säga om
henne, att hon inte hade sitt hus i ordning, och hon plockade
genast fram ur sitt skafferi inte allenast bröd och smör
utan också ägg och skinka och mjölk.
Och i glädjen över att Karl-Artur hade kommit tillbaka
och begärde hjälp av henne som av en gammal vän från
mödernegården fick hon någorlunda igen sin tillförsikt, så
att hon kunde säga honom hur bedrövad hon var över att
hon på förmiddagen hade yttrat något sårande om
Charlotte. Han måtte då väl inte ha trott, att hon hade velat
3tifta någon osämja mellan honom och hans fästmö? Nej,
hon förstod ju, att detta, att ägna sig åt skolan, var ett
vackert kall också det, men hon kunde inte hjälpa, att hon
hoppades, ja, att hon varje dag bad till Gud, att magister
Ekenstedt måtte komma att stanna kvar som präst här ute
på landsbygden, där man var så försummad, där man hade
så få tillfällen att få höra en levande förkunnelse.
Karl-Artur svarade förstås, att om någon skulle be om
ursäkt, så var det väl han. Men för resten skulle hon inte
ångra sina ord. Han visste nu, att det var Försynen, som
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
