Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonkaffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONKAFFFT
för henne hur han ville ordna sitt liv efter Kristi föredöme.
Hennes stillsamma lyssnande, hennes tvekande, milda svar,
hennes blyga instämmande hade gett honom den visshet han
behövde. Men hur skulle Charlotte förstå den frid, den
salighet, som han därvid hade erfarit?
— Gud hjälpte mig, var det enda, som han sent omsider
kom sig för att svara.
Charlotte höll på att hälla upp kaffe i sin egen kopp, då
svaret föll. Det tycktes ha skrämt henne. Kanske hade hon
trott, att hans tvekan betydde, att hans plan inte hade kommit
till utförande. Hon satte sig ner så hastigt, som om benen
inte ville bära henne.
— Gud nåde oss, Karl-Artur, du måtte väl aldrig ha gått
åstad och gjort några galenskaper?
— Hörde inte Charlotte vad jag sa att jag skulle göra,
då vi skildes i går?
— Jo, visst hörde jag det, men, käraste du, jag kunde
väl inte tro, att det skulle vara annat än ett skrämskott.
— Charlotte kan vara viss om att när jag säger, att jag
ska lägga mitt öde i Guds hand, så gör jag det också.
Charlotte teg en stund. Hon tog sig socker, hällde i grädde
och bröt sönder en av de hårda rågskorporna. Han antog,
att hon ville vinna tid för att lugna sig.
Han för sin del var förvånad över att Charlotte föreföll
så ängslig. Han kom ihåg vad fru Sundler hade sagt om
att Charlotte hade velat brytningen och själv framkallat den.
Men härvid hade verkligen hans nya vän misstagit sig.
Charlotte hade tydligen ingen tanke på att förlova sig med
Schager ström.
— Du rusade alltså åstad och friade till den första du
mötte? sade Charlotte i samma obesvärade ton, varmed hon
hade börjat samtalet.
— Ja, Charlotte, jag lät Gud välja för mig.
— Och det gick förstås rent på tok, utropade hon.
Han kände igen den gamla Charlotte på detta vanvördiga
yttrande, och han kunde inte avstå från nöjet att ge henne en
passande tillrättavisning.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
