Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonkaffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONKAFFFT
— Det kan väl aldrig...! Hon ropade till så häftigt, att
han måste se på henne. Det rörliga ansiktet uttryckte
verkligen den högsta förskräckelse.
— Den där dalkullan, som var inne i köket i går... Gud
i himlen, Karl-Artur! Jag tycker mig ha hört sägas, att hon
heter Anna Svärd.
Hennes förfäran var äkta, därpå kunde han inte tvivla.
Men den var inte angenämare fördenskull. Ett sådant
för-mynderskap den där Charlotte tog sig över honom! Och så
oförstående hon visade sig! Hon skulle ha hört Thea Sundler
förra kvällen.
Han skyndade att lägga ännu en rågskorpa i blöt i
kaffekoppen. Det gällde att snart hinna äta sig mätt för att
komma undan alla de beskärmelser, som nu skulle följa.
Men underligt nog hördes inga beskärmelser av. Charlotte
endast svängde sig på stolen, så att han inte kunde se
hennes ansikte. Ehuru hon satt alldeles tyst, var det något,
som sade honom, att hon grät.
Han reste sig för att gå, fastän han ännu var långt ifrån
halvmätt. Jaså, hon tog saken på det sättet. Det var
verkligen omöjligt att fasthålla fru Sundlers hypotes, att det
var Charlotte, som hade velat brytningen. Han måste tro
på hennes häftiga sorg över den uppslagna förlovningen.
Och som denna sorg vållade honom en smula samvetskval,
ville han helst undgå att bevittna den.
— Nej, gå inte! bad Charlotte utan att vända sig om.
Gå inte! Vi måste tala vidare om detta. Det är så förfärligt.
Det kan inte få ske.
— Det gör mig ont, att Charlotte tar saken så hårt. Men
jag försäkrar Charlotte, att vi två var inte skapade för
varandra.
Hon for upp från stolen vid dessa ord. Där hade han
henne mittframför sig, stampande med foten i golvet och
med huvudet stolt tillbakakastat.
— Tror du, att jag gråter för min egen skull? frågade
hon och slängde föraktfullt bort en tår ur ögonvrån. Tror
du, att jag frågar efter, att jag blir olycklig? Begriper du
inte, att det är över dig, som jag gråter? Du är ämnad till
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
