Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppe bland skyarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
visserligen blivit en mycket bra prost av honom. Han hade
så många förträffliga prästmäns blod i sina ådror, att han
skötte sitt ämbete som något självfallet och medfött. Men
av många små tecken trodde sig Charlotte märka, att han
ännu sörjde över att inte ha fått stanna på den rätta platsen,
att inte ha fått göra sin rätta livsgärning.
Nu, sedan han hade fått en adjunkt, såg man den
sjuttio-femårige gubben återta sina botaniska studier, vandra
omkring för att insamla växter, klistra upp dem och ordna
med sitt herbarium. Men han lät dock inte socknen alldeles
gå vind för våg. Framför allt var han mycket noga med att
hålla fred, att inte låta missämja insmyga sig och förbittra
sinnena, utan genast borttaga orsaken till ofriden. Det var
därför, som han hade tagit illa vid sig över det bryska svar,
som hon i går hade gett Schagerström. Men i går hade
Charlotte varit en annan. Då hade hon bara funnit den
gamle rädd och onödigt ängslig. Nu förstod hon honom på
ett helt annat sätt.
Och prostinnan ...
Charlotte vände blickarna mot den gamla frun, som var
storväxt och knotig, utan minsta spår till något behagligt
i sitt yttre. Håret, som inte ville bli grått, fastän hon var
nästan lika gammal som mannen, bar hon benat i pannan och
nerkammat över öronen, sedan försvann det under en svart
tyllmössa. Det skylde en god del av ansiktet, och Charlotte
antog nästan, att det skedde med beräkning, för prostinnan
hade inte mycket vackert att visa. Hon tyckte kanske, att det
var nog, att man fick betrakta hennes ögon, som liknade två
runda pepparkorn, hennes trubbiga näsa med de uppspärrade
näsborrarna, hennes ögonbryn, som bara var ett par små
tofsar, hennes breda mun och stora kindknotor.
Hon såg sträng ut, men om hon verkligen höll en smula
efter sitt husfolk, så var hon dock värst mot sig själv. Hon
unnade sig aldrig någon vila. Man brukade säga i socknen,
att det inte var någon lätt sak att vara kropp åt prostinnan
Forsius. Hon var visst inte nöjd med att sitta stilla i en
soffa med ett broderi eller en virkning, nej, riktiga
grovsysslor skulle det vara, för att hon skulle känna sig belåten.
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
