Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppe bland skyarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
beväxt med lövskogar. En älv dundrade fram där med en
skummande fors, och mellan träden skymtade svarta tak och
höga skorstenar. Där nere låg två ansenliga järnbruk, som
ännu mera än åkrar och skogar bidrog till traktens rikedom.
Såg man åt söder åter, mötte man idel karghet. Där reste
sig låga höjder med en tät skogbeklädnad. Samma anblick
erbjöd också den östra stranden. Denna sida av sjön skulle
ha sett tung och enformig ut, om det inte en gång hade fallit
en rik brukspatron in att resa en herrgård uppe på
höjd-sluttningen mitt i skogen. Den vita byggnaden, som stack
upp ur granskogen, tog sig utomordentligt bra ut. Genom
skickliga anordningar av parkträden hade en egendomlig
synvilla åstadkommits. Man tyckte, att den såg ut som ett
riktigt slott med murar och sidotorn. Detta ställe var pärlan
i alltsammans. Man skulle inte för något pris ha velat sakna
det på sin plats.
Charlotte, som levde i en annan värld, bestod varken sjön
eller den vackra herrgården ett enda ögonkast. I stället var
det den gamla prostinnan, som annars inte var den, som
frågade mycket efter vackra naturskådespel, som blev stående
och överblickade landskapet.
— Stanna bara ett ögonblick! sade hon. Titta litet på
Berghamra! Tänk, att man påstår, att Stora Sjötorp ska vara
ännu mycket större och vackrare! Ja, vet du vad? Om jag
visste, att någon, som jag hölle av, bodde på ett sådant
där stort ställe, skulle det göra mig riktigt lycklig.
Mer sade hon inte, men hon stod och runkade på huvudet
och knäppte ihop de gamla rynkiga händerna nästan i
tillbedjan.
Charlotte, som mycket väl förstod meningen, svarade
rappt.
— Ja visst, det måtte vara härligt att bo där borta i
granskogen, dit ingen människa kommer. Det är annat än att bo
vid stora stråkvägen, som vi gör i prostgården.
Varpå prostinnan, som nog tyckte om att se människor
färdas fram och tillbaka på vägen, hotade henne med fingret.
— Ja-ja, du!
Därmed tog hon Charlottes arm och vandrade framåt den
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
