Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppe bland skyarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
Charlotte reste sig halvvägs, men hon ångrade sig genast
och blev sittande som förut.
— Hör, Marie-Louise, sade hon om en stund, hur var det
med den där Malvina Spaak? Var det inte någon slags
spådom, någon förutsägelse?
— Minsann tror jag inte, att du har rätt, sade systern,
men jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, jag heller.
Det var något olycksöde, som skulle drabba Löwensköldarna.
— Kanske du kunde ta reda på hur det förhöll sig?
frågade Charlotte.
— Naturligtvis. Jag ska ha det uppskrivet någonstans.
Men det angick i alla fall inte oss, utan bara Löwensköldarna
från Hedeby.
— Tack! sade Charlotte, och åter föll tystnaden över dem.
Om en stund tycktes emellertid doktorinnan Romelius
förlora tålamodet vid allt detta förtal, som surrade genom
rummet. Hon böjde sig fram mot Charlotte.
— Jag förstår hur det är, viskade hon. Du tiger för
Karl-Arturs skull. Jag skulle nog kunna tala om för dem hur
alltsammans hänger ihop.
— Tyst för all del! kom det i högsta förskräckelse från
Charlotte. Vad betyder det hur det går med mig? Karl-Artur
har så stora gåvor.
Systern förstod henne genast. Hon älskade sin man, fastän
han alltsedan deras giftermål hade gjort henne olycklig med
sitt superi. Hon väntade ännu på att han skulle upprätta
sig och bli till ett under i läkarväg.
Då namnsdagskalaset äntligen var slut och damerna tog
avsked, var det den tjocka organistfrun, som i förstugan
passade på att hjälpa prostinnan med mantiljen och som
knöt hattbanden åt henne.
Charlotte, som annars alltid förbehöll sig rätten att hjälpa
sin gamla vän, stod och såg på litet blek, men utan att säga
något. När de hade kommit ut på bygatan, var det återigen
organistfrun, som skyndade fram och bjöd prostinnan
armen. Charlotte fick nöja sig med att gå bredvid.
Fru Sundler prövade hennes tålamod mer än någon annan,
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
