Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Straffpredikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
— Ja, sade hon, det är sant, att jag var litet dålig, då
Charlotte kom hit, och det fastän jag aldrig har haft sådana
goddagar som då. Men Charlotte kunde inte komma överens
med min hushållsmamsell. Hon gav henne en näsknäpp på
själva Luciadagen mitt i värsta julbrådskan, mamsellen gav
sig av, och jag, fattiga, sjuka människa, måste gå ut i
brygghuset och luta fisken. Nej, det glömmer jag aldrig.
— Nej, det ska du inte heller göra, sade prosten
skrattande. Gina, min hjärtevän, du är en gammal arbetsträl.
Du blev frisk, bara du återigen fick börja på att luta fisk
och brygga julöl. Charlotte har alltid varit påflugen och
besvärlig, jag säger inte annat, men med den där näsknäppen
räddade hon ditt liv.
— Nå, vad ska jag säga om dig då? inföll gumman, som
inte gärna ville höra talas om att hon skulle vara så
förtjust i de besvärliga sysslorna, att hon inte kunde leva utan
dem. Hur var det med dig? Du låge väl också i din grav
vid det här laget, om inte Charlotte hade ramlat ur
kyrkbänken.
Prosten förstod genast vad hon syftade på. Då Charlotte
hade kommit till prostgården, hade han ännu själv
uppehållit hela pastoralvården och därtill predikat varje söndag.
Hustrun hade kältat om att han skulle ta sig en adjunkt.
Hon hade förstått, att han alldeles slet ut sig, på samma
gång som han aldrig kände sig riktigt nöjd, därför att han
inte fann tid att syssla med sin kära vetenskap. Men han
hade sagt, att han ville sköta sitt ämbete, så länge han hade
en gnista liv i behåll. Charlotte kältade inte, men hon satte
sig att sova en söndag mittunder predikan, ja, hon sov så,
att hon trillade ur bänken och väckte uppståndelse i hela
kyrkan. Naturligtvis hade gubben blivit förargad, men efter
den betan hade han förstått, att han var för gammal att
predika. Han hade skaffat sig en adjunkt, sluppit ifrån en
mängd ledsamma göromål och levat upp på nytt.
— Ja visst, sade han. Hon skänkte mig en hel rad goda
år genom det där påhittet. Just det där är det, som tränger
sig fram, då jag vill gräla på henne, så att jag kan ingen
vart komma med min straffpredikan.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
