Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De avklippta lockarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE AVKLIPPTA LOCKARNA
började gå i barndom. Den där tokstollan Beate Ekenstedt,
hur skulle hon kunna hjälpa dem?
Prostens ord hade endast ökat hennes nedslagenhet. Hon
gick ut i köket och gav order om hur det skulle bäddas
för överstinnan i flygeln. Hon skickade också dit en
matbricka. Därpå begav hon sig upp i sin sängkammare.
"Det är bäst, att hon får sin mat dit ner", tänkte hon.
"Där kan hon sitta och kela för sonen, bäst hon vill. Jag
trodde, att hon kom hit för att läxa opp honom för den
nya förlovningen, men hon bara kysser honom och skämmer
bort honom. Om hon tror, att hon ska få någon glädje av
honom på det viset..."
Nästa morgon visade sig både överstinnan och Karl-Artur
vid frukostbordet. Den förstnämnda var i ett strålande
humör och underhöll sig på det artigaste med värdfolket.
Men då prostinnan nu såg överstinnan vid full dager,
föreföll hon henne avvissnad och skugglik. Prostinnan var
många år äldre, men hon kände sig frisk och obruten i
jämförelse med sin vän. "Det är nog synd om henne", tänkte
hon. "Hon är inte så glad, som hon låtsar."
Då man hade frukosterat, skickade överstinnan Karl-Artur
till kyrkbyn för att hämta Thea Sundler, som hon önskade
tala med. Prosten gick in till sitt vanliga arbete, och de två
damerna blev ensamma.
Överstinnan började genast tala om sonen.
— Ack, min kära Gina, sade hon, jag är mer lycklig,
än jag kan säga. Jag gav mig av hemifrån, så snart som
jag hade fått Karl-Arturs brev. Jag trodde, att han skulle
vara förtvivlad, att han skulle tänka på självmord, men jag
har funnit honom fullt nöjd, fullt lycklig. Beundransvärt,
inte sant? Efter en sådan chock...
— Ja, han tröstade sig genast, sade prostinnan med sin
torraste röst.
— Ja, jag vet. Den där dalkullan. En liten nyck utan
all betydelse. En pastilj, som man stoppar i munnen för
att ta bort dålig smak. Hur skulle en man med Karl-Arturs
vanor i längden kunna stå ut med en sådan människa?
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
