Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
var ung flicka, hur han liksom hade förhäxat henne, hur
hon hade tillåtit honom att promenera med henne, rida med
henne, dansa med henne.
— Hur vågar den uslingen sig hit? mumlade han.
— Ja, det lär inte du kunna förhindra, sade herr Nyman
i en allt annat än beskedlig ton.
Minnena stormade över Schagerström. Den där kaptenen,
som torde ha gissat sig till hans kärlek för arvtagerskan,
hade pinat honom, förlöjligat honom, skrutit inför honom
med sina skurkstreck, liksom för att Schagerström skulle
känna det dubbelt bittert, att Disa Landberg fick en sådan
man. Han bet ihop tänderna och såg alltmer bister ut.
— Kom fram, för tusan, och ge djuret dödsstöten! ropade
han åt kaptenen.
Han vände ryggen åt honom i detsamma, gick mot
boningshuset och bultade på med kraftiga slag.
Förvaltar Börjesson och de andra jägarna hade nu också
kommit fram ur parken. Bruksförvaltarn kände igen
Schagerström och skyndade upp till honom på förstubron.
Han fick en förkrossande blick av Schagerström.
— Jag säger ingenting om det andra, sade Schagerström,
ingenting om att hyttan är nerblåst och att smedjan står och
att djuren inte fodras. Det kan vara mitt fel likasåväl som
herms. Men att herrn låter den uslingen kapten Hammarberg
jaga på min mark, det är inte mitt fel. Och nu har herrn
sitt avsked.
Med de orden återtog Schagerström husbondeväldet över
sina gods, och det dröjde länge, innan han på nytt tänkte
på att lämna det ifrån sig.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
