Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Triumfen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
samman. Den starkt förkortade form, vari liknelsen hade
återgetts, var kanske orsak till att den för nutida människor
var nästan obegriplig. Hon hade aldrig heller hört den på
ett tillfredsställande sätt förklarad. Hon hade hört präster
tala över början, och hon hade hört präster tala över sista
delen av liknelsen, men någon, som hade kunnat ge den
tydlighet och sammanhang, hade hon aldrig träffat på.
Man förstår, att alla människor i kyrkan tänkte nästan
detsamma. "Han kommer säkert att gå ifrån texten", tänkte
man. "Den blir honom för obekväm. Han kommer att göra
som förra söndagen."
Men med största mod och tillförsikt tog den unge prästen
upp det farliga ämnet och gav det mening och betydelse.
Ledd av en helig ingivelse, återgav han liknelsen dess
ursprungliga skönhet och mystiska djup. Det var, som då
man från en gammal målning borttvättar hundraårigt damm
och finner sig stå inför ett mästerverk.
Charlotte blev allt mer och mer häpen, ju längre hon
lyssnade. "Var får han allt detta ifrån?" tänkte hon. "Han talar
inte själv. Gud lånar hans röst och talar genom honom."
Hon såg, att prosten själv satt och lyssnade med handen
bakom örat för att inte förlora ett ord. Hon såg, att
uppmärksamheten kanske var störst bland de äldre männen
i kyrkan, bland dem, som tyckte om djupsinne och allvar.
Hon visste, att hädanefter skulle man nog akta sig för att
säga, att Karl-Artur predikade för kvinnorna och att det
var hans vackra utseende, som hjälpte honom.
Allt var fullkomligt. Hon var lycklig. Hon undrade om
livet någonsin mer kunde bli så härligt och rikt, som det
var i denna stund.
Det märkligaste vid Karl-Arturs predikan var kanske,
att medan han talade, skänkte han människorna frid och
glömska av allt deras lidande. De kände sig under en god
och vis andes ledning. De blev inte skrämda, de blev
upp-lyftade. Många av dem gjorde i sina hjärtan löften, som de
sedan troget försökte uppfylla.
Dock var det inte själva predikan, så stor och skön den än
var, som denna söndag gjorde på kyrkfolket det mäktigaste
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
