Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domprostinnans begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
henne med sig inåt rummet. Hon var blyg och satte handen
för ögonen som ett barn, men såg i alla fall lycklig ut.
Till sist stannade Karl-Artur med henne framför biskopen.
— Ända till denna stund hade jag ingen aning om min
fästmös närvaro i mitt hem, sade han, men då jag nu har
upptäckt henne, ber jag att i första rummet få föreställa
henne för min överherde och biskop. Jag utber mig, herr
biskop, edert bifall och eder välsignelse till min förening
med denna unga kvinna, som har lovat mig att bli min
ledsagerska på de pliktens och försakelsens vägar, som det
anstår en Kristi tjänare att vandra.
Det kunde inte förnekas, att den unge prästen genom detta
framträdande, även om det ur flera synpunkter var olämpligt,
tillvann sig allmän sympati. Detta modiga erkännande av
den enkla brud, som han åt sig hade utvalt, liksom hans
besjälade ord, intog många till hans fördel. Hans bleka och
fina ansikte stämplades vid detta tillfälle av en ovanlig
manlighet och kraft, och flera av de närvarande männen
måste erkänna, att han nu vandrade en väg, som de skulle
ha dragit sig för att beträda.
Karl-Artur hade antagligen velat säga ännu mycket mera,
men nu hördes ett anskri bakom honom. Överstinnan hade
arbetat sig fram ur soffan och skyndat över golvet mot
gruppen framför biskopen. Men i häpnad och brådska råkade
hon trampa på den långa sorgdräkten, snavade och föll
omkull. Härvid stötte hon emot det skarpa hörnet på ett
sidobord och erhöll ett styggt krossår i pannan.
Skrik och deltagande och kanske en suck av lättnad från
biskopen, som räddades ur en ganska kinkig situation.
Karl-Artur släppte fästmöns hand och skyndade bort till modern
för att hjälpa henne på fötter. Men detta var inte så alldeles
lätt gjort. Överstinnan hade inte förlorat sansen, som säkert
månget annat fruntimmer i hennes belägenhet skulle ha
gjort, men hon hade tydligen råkat göra ett farligt fall och
kunde inte resa sig. Det lyckades slutligen överste Ekenstedt,
sonen, husläkaren och mågen, löjtnant Arcker, att placera
henne i en länstol, och i denna bars hon in i sängkammarn,
där döttrarna och den förträffliga hushållerskan tog vård
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
