Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domprostinnans begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
Schagerström, som nyss förut hade beundrat den livliga
och intagande världsdamen, blev mycket gripen av att nu
se henne som en arm sjukling med ombundet huvud och
ansiktet gulblekt, liksom förminskat. Överstinnan såg inte
egentligen lidande ut, men över dragen vilade något mycket
strängt, nästan hotande. Något, som hade drabbat henne vida
fruktansvärdare än fallet och de svåra kroppsskadorna, hade
hos henne väckt en stolt, föraktfull vrede. De
omkring-stående, som visste vad som hade framkallat den, måste
säga sig, att hon kanske aldrig skulle bli i stånd att förlåta
sonen den kärlekslöshet, som han denna dag hade visat.
När Schagerström trädde fram till sängen, öppnade hon
ögonen och såg länge och prövande på honom.
— Brukspatron älskar Charlotte? frågade hon med matt
röst.
Schagerström kände det svårt att blotta sitt hjärta för
denna främmande dam, som han i dag såg för första gången.
Inte heller kunde han ljuga inför denna sjuka och olyckliga
varelse. Han förblev tyst.
Överstinnan tycktes inte behöva något svar. Hon visste
ändå vad hon behövde veta.
— Tror brukspatron, att Charlotte ännu älskar
Karl-Artur?
Denna gång kunde Schagerström utan minsta tvekan svara
henne, att Charlotte älskade hennes son med orubbad ömhet.
Hon såg än en gång på honom med en blick, som
skimrade fram genom en slöja av tårar.
— Det är svårt, brukspatron, sade hon med mycket mild
röst, när den, som man älskar, inte har någon kärlek att
skänka en.
Schagerström förstod, att hon talade till honom så, som
hon gjorde, därför att han visste hur det kändes att vara
försmådd. Och på en gång var hon inte längre främmande
för honom. Smärtan förenade dem. Hon kände med honom,
han med henne. Och för den ensamme mannen var hennes
medkänsla en lindring och en balsam.
Han gick sakta närmare, tog varligt hennes hand, som
låg på täcket, och kysste den.
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
