Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domprostinnans begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
— Kan man få veta vart du vill komma?
— Vad jag vill säga är detta, att jag från och med i dag
inte mer ämnar beträda mina föräldrars hus.
— Ser man på! sade översten. Och anledningen?
— Anledningen, min far, är denna.
Han drog fram en sedelbunt ur fickan, lade den på
skrivbordet framför översten och gav den ett kraftigt slag.
— Jaså, sade översten. Hon kunde inte tiga.
— Jo, sade Karl-Artur, hon teg så länge, som det var
henne möjligt. Vi har suttit på kyrkogården i många timmar,
och hon har ingenting annat velat säga, än att hon måste gå
sin väg och att hon aldrig någonsin finge återse mig. Det
var, först då jag anklagade henne för att här i Karlstad ha
fått en annan älskare, som hon berättade, att mina föräldrar
med pengar hade mutat henne att ge mig fri. Min far hade
dessutom hotat, att han skulle göra mig arvlös, om jag gifte
mig med henne. Vad kunde hon då göra? Hon tog emot de
tvåhundra riksdaler, som bjöds henne. Det roade mig att
höra, att mina föräldrar satte ett så högt pris på min person.
— Nå, sade översten med en axelryckning, vi lovade
henne också, att hon skulle få fem gånger så mycket till
bosättning, då hon gifte sig med någon annan.
— Hon har också sagt mig detta, fortfor Karl-Artur med
ett lätt skratt. Därpå gick han över till en mera lidelsefull
framställning. Och det är min far, min mor, som handlar
mot mig på detta sätt! För två veckor sedan uppsökte mig
min mor i Korskyrka. Jag talade med henne om detta
mitt giftermål. Jag sa henne, att denna unga flicka hade
skickats mig av Försynen, att jag räknade på henne för att
kunna föra ett liv efter Guds vilja. Hon var mitt hopp, mitt
livs lycka berodde på att hon bleve min. Min mor lyssnade
till allt detta. Hon tycktes rörd, hon gav mig rätt. Och nu,
fjorton dar efteråt, finner jag, att hon har försökt skilja
oss åt. Vad ska jag tänka om en sådan obarmhärtighet, en
sådan falskhet? Måste jag inte rysa över att nödgas kalla
en sådan människa för mor?
Översten höjde på axlarna än en gång. Han såg varken
skuldmedveten eller ångerköpt ut.
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
