Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lördagen: morgon och förmiddag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖRDAGEN: MORGON OCH FÖRMIDDAG
skulle det ha varit för roligt, om inte din mamma hade
väntat dig? När ni satt vid julbordet, vad skulle ni ha haft
för roligt, om inte din mamma hade hittat på
överraskningar, om hon inte hade rimmat till gröten, om hon inte
hade klätt ut julbocken? Tänk på detta, Karl-Artur!
— Jag satt ensam på landsvägen hela dagen i går,
Charlotte, och jag tänkte på min mamma. Efter världens sätt
att se har hon varit en utmärkt mor. Jag medger det, efter
Charlottes och världens sätt att se. Men kan jag ge henne
samma vitsord efter Guds och mitt sätt att se? Jag har frågat
mig, Charlotte, vad Kristus skulle ha sagt om en sådan
mor.
— Kristus, sade Charlotte och blev med ens så gripen,
att hon knappast kunde få fram orden, Kristus skulle ha
sett förbi det tillfälliga och ytliga. Han skulle ha sett, att
en sådan mor hade varit i stånd att följa honom ända till
korsets fot, ja, att hon skulle ha låtit korsfästa sig i hans
ställe, och därefter skulle han döma.
— Charlotte har kanske rätt. Kanske att min mor skulle
dö för mig, men hon skulle aldrig låta mig leva mitt liv.
Min mor, Charlotte, skulle aldrig tillåta, att jag tjänade
Gud. Hon skulle alltid begära, att jag tjänade henne och
världen. Därför måste vi skiljas.
— Det är inte Kristus, som befaller dig att bryta med din
mamma, ropade Charlotte med stor häftighet. Det är Thea
Sundler, som inbillar dig, att hon och jag...
Karl-Artur avbröt henne med en gest.
— Jag visste, att detta samtal skulle bli obehagligt, och
jag hade helst undvikit det, men det var just den person,
som Charlotte nu nämnde och som Charlolte behagar hata,
som ålade mig att för Charlotte berätta hur mina föräldrars
ansträngningar hade avlupit.
— Å, verkligen! sade Charlotte. Ja, det undrar jag inte
på. Hon visste, att jag skulle bli så ledsen, att jag kunde
gråta blod.
— Charlotte får tolka hennes bevekelsegrunder, hur
Charlotte vill, men det var i alla fall hon, som påpekade för
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
