Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den röda jungfrun.
Det hade varit anarkistmöte bakom Place des Vosges, och
jag gick i sällskap med ett fruntimmer genom Rue des Rosiers.
Det är ett kvarter, som framkallar minnen af Eugène Sues Paris.
Husen med de gamla osunda murarna och urhålkade trappstegen
likna fängelser. Allt är utslitet genom århundradegam mal nötning.
Släktled efter släktled har företagit samma dagliga rörelser, öppnat
samma dörrar, släpat sig uppför samma trappor och slitit stegen
djupare i samma sten plattor. Butikerna äro låga, illa upplysta och
på aftnarna fulla af fattiga människor, som komma sent hem och
skynda sig att göra sina inköp. I dörren sitta arbetare, trötta
och krokiga, rufvande öfver sina tankar och grubblande öfver
motsägelserna i lifvet. På gatan visa sig barn med i förtid gamla
ansiktsdrag. De ropa icke och de stoja icke. Franska arbetare
betala skatt för sina fönster, d. v. s. skatt för luft och sol — och
luft och sol hafva de saknat, dessa armodets barn. Barnets friskhet
hafva de förlorat i det mörka rum, hvari en hel familj äter vid
samma bord och sofver i samma säng.
En hop småpysar, som rotade i en vattenpöl, spärrade för ett
ögonblick passagen. Min följeslagarinna stannade och såg sig
omkring. Hon hade synbarligen gripits af ett plötsligt uppdykande
minne, som anknöt sig till dessa omgifningar.
Jag betraktade henne, där hon stod på gatan, belyst af skenet
från gaslyktorna. Hon hade nog ursprungligen varit en reslig
kvinna, men nu var hon en smula framåtlutad. Det tycktes, som
om det stora, knotiga hufvudet tyngde henne och föll framöfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
