Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdiga att antagas på Odéon, hvarifrån de hoppas att senare få
komma in på Théâtre Français.
Conservatoire national de musique et de déclamation
upprättades under revolutionen, men har icke bevarat någon revolutionär
prägel. Tvärtom. Det är en af de mest typiska
mandarinanstalter, som man finner i Paris. I små heta salar sitta professorerna
vid gröna bord, och de göra ett streck på papperet för hvar gång
den darrande unga damen gör ett fel i deklameringen af Victor
Hugos verser, som tyckas vara väldiga klippblock mellan hennes
små röda läppar. Salen är öfverfull af ifrigt lyssnande föräldrar,
som tro, att de hafva födt en Sarah Bernhardt till världen, af
teaterdirektörer från landsorten, som kommit till Paris för att finna
en stjärna, och af rika engelsmän, som hufvudsakligen uppfatta
hela examen som en skönhetstäflan. För en tänkande åskådare
förefaller hela anstalten som en gammal anekdot. Men den ligger
där, och den kommer naturligtvis att förblifva liggande där till
evig tid.
Utan att hafva påverkats af denna kinesiska institution har
under de senaste io åren ett helt nytt släkte af skådespelare vuxit
upp, som utan något lauréat hafva gått från själfva lifvet ute i
världen upp på scenen, där de hafva väckt uppmärksamhet genom
sin brist på hänsyn för allt hvad skola heter, genom sin
talangfulla friskhet och genom att de i hela sitt uppträdande utgöra en
skarp kontrast mot de dresserade laureaterna. Kort sagdt: teatrarna
i Paris hafva för första gången på ett halft århundrade fått en
ny impuls.
Denna rörelse har sitt upphof från en enda man, André
Antoine, hvilken för 40 år sedan föddes af fattiga föräldrar i Uimoges.
Han var 16 år, då han kom till Paris för att bryta sig en väg,
och efter många svikna förhoppningar blef han kontorist hos en
handlande vid Rue des Bons Enfants. Hans svärmeri för scenen
banade honom väg till anställningen som statist vid Théâtre
Français, men då han därifrån försökte komma in på konservatoriet,
blef han underkänd och uppgaf då teatervägen. Tiden var dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
