Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvicke journalisten och oförbätterlige boulevardiern från
kejsardömets dagar, för öfrigt grundläggare af L’Echo de Paris; Armand
Silvestre, en kraftigt byggd gestalt med ärevördigt, ned på bröstet
fallande skägg, till sin ställning ministeriell ämbetsman, författare
till burleska historier och sentimental skald af rang. Albin
Va-labregue, korrekt till sitt yttre, med mörkt helskägg och kortklippt
hår, bekant författare, som delvis i kompani med Hennequin har
skrifvit omkring 100 teaterpjeser; Clovis Hugues från Marseille,
deputerad och skald, igenkännlig på sin väldiga chevelyr, som
nu är krithvit; Paul Hervieu, nyvald akademiker, en ung,
be-bedårande man, som är kvinnornas afgud och de äkta männens
fasa; vidare Jules L,emaître, den fruktade kritikern, som sitter
stilla och smakar på sig själf och förefaller, som om han skulle
smaka ättika, och till sist den allestädes närvarande damen, fru
Sybille-Gabrielle-Aimée-Marie-Antoinette de Riquette de Mirebau,
Comtesse de Martel de Janville, bekant under signaturen Gyp.
Om det här vore fråga om ett sakligt bedömande af ett
dramatiskt arbete, kunde man väl svårligen få tillsammans en mer
sakkunnig publik, men olyckligt nog för Henri Lavedan, som
sitter darrande mellan kulisserna, finnes det bland de många
berömda åskådarne knappast en enda, som icke är mera upptagen
af sin egen storhet än af hvad som försiggår på scenen. Mellan
de franska författarne och i synnerhet mellan de dramatiska råder
ett split och en afund, som trotsar all beskrifning, och vid en
af-görande première få dessa känslor fritt lopp. Berömdheterna på
parkett, som förete hvarje tänkbar nyans af konstnärshögmod och
fåfänga, äro aldrig någonsin mera upprymda, än när en scen går
sönder, och det ligger jubel i tystnaden, när en akt slutar med
fiasko.
Men vi lämna salongen för att med Jules Clareties speciella
tillåtelse aflägga en visit i teaterns allra heligaste, som en
première-afton är strängt afspärradt för publiken. Det är t. o. m. svårt
att komma fram till kulisserna, fastän man håller direktörens kort
i handen, ty det finnes i den labyrintiska byggnaden en oräknelig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
