Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
darne med handklappningar och beundrande utrop. På mig gjorde
detta ett så djupt intryck, att jag brast i gråt.
Den man, som här på Vincennesslätten i all anspråkslöshet
kämpade för sitt lands flagga, hette Jörgensen. Det är med glädje
och stolthet — ack, med en stolthet, som en dansk allt för sällan
har anledning att känna — som jag erinrade mig honom, då jag
nu åter vandrade öfver slätten.
Från Vincennesslätten föra breda, solbelysta vägar ned mot
Marnefloden, men vi föredraga att följa en af ridvägarna, där
granarna ofvanför våra hufvuden sluta sig tillsammans som
hvalfbå-garna i en kyrkas skepp. På ett ställe, där skogen öppnar sig,
ser jag en invalid, som undervisar trumslagare. Då och då
kommer en ryttare sprängande fram på stigen och försvinner långt i
fjärran som en mörk strimma, och ofta möter man ett par älskande,
som taga på sig en likgiltig min, men som omfamna hvarandra
så snart de tro sig obemärkta kunna göra det mellan solfläckarna
och den guldskimrande myggen.
Jag stannar tyvärr vid en liten öppen plats, hvarest några
herrar med högtidligt allvar äro inbegripna i ett bollspel. Det är
köpmän från Charenton. De hälsa nedlåtande, och för att visa
dem en fransk uppmärksamhet utbeder jag mig några allmänna
upplysningar om deras spel.
Herrarne icke blott besvara min fråga, utan de inbjuda mig
också att spela med ett parti, och ett ögonblick senare har jag
mycket mot min vilja nödgats taga af mig både hatt och rock för
att lära mig samtliga spelkonstens finesser. Herrarne äro utan
alla tvifvel lika mycket förargade öfver, att de blifvit störda i sitt
spel, som jag å min sida är harmsen öfver, att min promenad har
blifvit afbruten, men höflighetens fordringar bjuda att herrarna
påtruga mig ännu ett parti, och småleende, men mycket motvilligt
deltager jag i ett nytt parti. Det dröjer ungefär en half timme,
innan jag är någorlunda utlärd, och med en suck af lättnad, som
synbarligen är ömsesidig, fortsätter jag min väg.
Jag vandrar upp mot restaurationen vid Gravelle-redutten,
Cavling, Paris. 50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
