Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarne i Paris af Erik Sjöstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter tio långa år, befriades tack vare den svenske ministerns
mellankomst, men endast för att kort därefter åttioårig sluta sitt
af rastlöst arbete och stora pröfningar fyllda lif.
Det var senare, under Ludvig XIV, efter dragonaderna och
ediktets i Nan tes återkallande, som svenska ambassadkyrkan fyllde
en så vacker och välsignelserik bestämmelse, i det den åt de
förföljda protestanterna bjöd en lugn tillflyktsort inom beskickningens
okränkbara hank och stör, på svensk botten, den själfva madame
de Maintenon måste respektera; det var då den förvärfvade titeln
af franska lutheranismens moderkyrka, såsom den ännu med
tacksamhet nämnes.
Förre pastorn i Paris, nuvarande kyrkoherden i Kristianstad
Emil Blygare har skildrat denna ambassadkyrkas historia i en
förträfflig broschyr, hvilken är vår källa. Efter Hambraeus följde
under långa tider sida vid sida tvenne legationspredikanter, en
svensk och en tysk, hvilka omväxlande predikade på bägge
språken. Sålunda voro omkring 1670 på samma gång anställde
svensken magister Dusaeus och den från Frankfurth a. Main bördige
prästmannen Ritter, senare svensken Schopius och tysken Winckeler,
svensken Isogaeus, en mäkta lärd man, samtidigt med tysken
Cephalius, o. s. v. Senare uppehölls en ensam prästerlig befattning
vid kyrkan, och denna fylldes successivt af tyskarne Böcker,
Freit-linger och Götz. 1710 tillträddes ämbetet af en svensk, den
nitiske Daniel Mettenius. Under hans tid råkade kyrko- och
fattigkassorna att sköflas i dessa dagars Panama, då ambassadören haft den
mindre välvisa idén att trots pastors protester placera dem hos
svindlaren Eaw. Mettenius fick till adjunkt Carl Baer från Strassburg,
hvilken efterträdde honom och innehade befattningen i 41 år. Baer,
som afslagit en teologie professorsstol vid universitetet i sin
födelsestad, började predika på både svenska, tyska och franska.
Efter honom följde 1784 ännu en elsassare, Christian Gambs, vår
siste ambassadpredikant, hvilken genomgick revolutionen och
skräcktiden.
»Jag var ensam blifven kvar af hela legationen», skrifver Gambs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
