Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarne i Paris af Erik Sjöstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de olika kårernas respektiva emblem (men ingenstäds den svenska
blågula fanan, som vid denna tid ej existerade), hvilka burits
samman till staben; en ymnighet af fanor, som gifva goda koloristiska
fläckar mot den mörka skogen af pikar.
Längst till vänster i staben ses pagen Leibelfingen, vänd halft
bort från konungen och med spänning följande fiendens rörelser.
Och där borta upp mot vänster är lif och lidelse; trumslagarne
rycka ut med sina stora, tunga instrument, skarorna vibrera, till
dem når icke konungens stämma och åkallandet berör dem föga;
de äro fängslade af fiendens oroande rörelser ute på det
vidsträckta fältet, det är tydligt att han går till anfall mot denna
punkt. Det gifves mycket dramatiskt lif i detta parti.
Men nere mot höger i främre planen ligga männen på knä,
hypnotiserade af sin konung, instämmande i hans bön. Där borta
voro finnarne, Savolaks’, Tavastehus’ och Karelens kårer; här är
Svea garde, »gula brigaden», sammansatt af svenskar och tyskar.
Manliga, grofva ansikten men förvånande åldriga samt bleka och
utvakade. De sakna ej ursprunglig känsla och föra ofrivilligt
tanken till dem som i våra dagar slåss med bibeln i fickan — till
boerna; och det är antagligt att de svenska bondesoldaterna som
dragit ut för att försvara protestantismen, erbjödo fullkomligt samma
état d’äme som Transvaals trosfasta hjältar.
-Och konungen? Han har en duktig mage, är tung och fet,
som han historiskt bör vara, men förefaller väl kort och under -
sätsig. Man hade tänkt sig honom mera högrest. Det bleka,
nästan lidande anletet gifver honom ett åldrigt uttryck; ingen kan
tro annat än att den mannen öfverskridit fyrtiotalet. Men
Forsbergs tolkning är nog den historiskt riktiga. Faktum är att
konungen denna dag såg gammal och sjuk ut. Han lär haft en
förkänning af sitt öde, han vaknade med onda aningar, när han
red ut snafvade trenne gånger den hvita springaren, som burit
honom till seger vid Breitenfeldt, och måste utbytas mot den
rödbrune klipparen; det var ett järtecken ej utan inflytande på de
vidskepliga trupperna, och alltså med återverkan på konungens
E. Sjös te dt, Svenskarne i Paris. 60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
