Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarne i Paris af Erik Sjöstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödk här i vackraste betydelse, af sund naturlighet) samt en brio
i utförandet, i användandet af svart, hvitt och rödt, som öfvergår all
föreställning och sätter Zorn på en plats fullkomligt à part inom
svenska sektionen. Samma magiska glans i utförandet af
»Midsommarnatten» med dess dansande dalfolk. Aldrig har den nordiska
sommarnattens mystère återgifvits så som i denna duk. Och de
oviga lemmarnes tunga rörelser, och de tunga, grofskodda
fotternas tramp i marken! Och kring dessa allvarliga skepnader,
nästan trista midt uppe i några timmars glädje, sveper sig detta
mystiska sommarnattljus, öfverjordiskt, gåtfullt och ängslande!
Richard Berghs porträtt af fru Olga Fàhræus och fröken
Eva Bonnier, samt hans symboliska komposition »Riddaren och
Jungfrun». Mycken nervös kraft, särdeles i det senare porträttet.
Vi befinna oss inför en högt begåfvad och ytterst intelligent
konstnär. Icke desto mindre lemnar oss hans symbolism fullkomligt
oberörda. Ej som om vi i ringaste mån skulle schockeras af t. ex.
riddarens ofantliga röda plymer. Taflan stöter oss ej — vi finna
den helt enkelt intetsägande.
Oscar Björck utställer tre porträtt, tämligen smutsiga i
färgen. Denne artist har en sådan fruktan för att smickra sina
modeller, att han i stället faller in i andra ytterligheten. Om
Ibsen talat om att »dö i skönhet», så vill Björck åtminstone låta
mänskligheten lefva i fulhet. Men porträttmålning och karrikatyr
äro ju ej detsamma.
En af vissa kretsar i Sverige uppburen landskapsmålare,
hvil-ken vi, uppriktigt sagdt, hafva svårt att fatta, är Karl Nordström.
Onekligen ligger det något starkt personligt i hans konst; men
sympatisk blir den icke för det. Nordström tyckes se naturen
med vreda blickar, i stället för med ömhet och pietet. Han målar
för öfrigt på ett märkvärdigt sätt, utan luft, utan perspektiv, med
fullkomligt samma valörer i bortre planen som i de främre. Han
murar upp landskap.
Ett alldeles motsatt lynne är prins Eugens. Ett fint kännande
temparement, en poetisk åskådning parade med omsorgsfullt stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
