Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 CHRISTLIG CÖHRÖNIKA.
Låt oss under sådana förutsättningar antaga ett fall, hvil-
ket skall uppväcka eder rättvisa harm — det af en sjelfvisk,
hårdhjertad och grym man, hvilken uppoffrar alla andras in-
tressen för sina egna, kommer den fattiges anlete att blekna af
sorg, beröfvar enkor och fåderlösa allt det lilla, de ega, och, långt
ifrån att återställa sina orättfärdigt förvärfvade egodelar, dör,
hållande desamma uti sin knutna hand. Huru lång måste icke
natten vara, för att han skall kunna sofva bort minnet af ett så-
dant afskyvärdt lif! Om han vaknar, skall ej minnet fortfaran-
de klänga sig fast vid honom! Finnes det något glömskans
vatten, som kan rentvå hans beklagansvärda själ? Om han icke
kan glömma, kan han säkerligen icke förlåta sig sjelf för sin
skändlighet, hvilken han numera icke är i tillfälle att godtgöra.
Tag ett annat fall, som sorgligt nog förekommer allför ofta.
En sedeslös man förför med löfte om hans kärlek en ung, oskyl-
dig och lätttrogen qvinna samt förskjuter sedan hefine, lemnande
henne att genomgå hvarje grad af elände och skam samt sjunka
ned ttll dess hon slutligen försvinner uti en afgrund så djup, att
intet sänklod kan dit nedtränga. Skall ej han lida för denna
arma varelses ruin? Kan han befria sig derifrån genom att fly
dit hvarifrån ingen någonsin återvänder? Omöjligt, så vida han
icke kan undfly sig sjelf, ty uti underjordens djupaste klyftor,
der solen aldrig lyser, skall denna bild fortfarande förfölja honom.
Då han vandrar der i den dunkla skuggan, glider förbi honom en
blek skepnad, liknande ett hemskt spöke. Ansigtet är detsamma
vackert äfven i dess sorg, men med ett uttryck i blicken, som
om hon redan lidit en hel evighet af qval. Inom ett ögonblick
kommer allt det förflutna åter. Han ser den unga olyckliga
modern, vandrande på någon enslig plats, så att endast him-
melen måtte bevittna hennes ångest och förtviflan. Der ser han
henne, hållande uti sina armar det lilla oskyldiga barn, åt hvilket
hon ej hade någon rätt att gifva lifvet, samt åkallande Gud att
döma hennes förförare. Huru långt bort i det tillkommande
måste han begifva sig, för att förgäta denna syn? Finnes det
för honom någon annan undflykt, än att störta sig uti förintel-
sens strömfåra ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
