Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härpå gaf Brunius den 20 i samma månad följande
svar. Han sade sig i flere utförliga skrifvelser ha
omständligen yttrat sig i afseende på kyrkobyggnaden i
Christinehamn. Att hans råd, hvilka grundat sig på
mångårigt studium och tjugoårig byggnadsvana, blifvit i sjelfva
hufvudsaken helt och hållet lemnade å sido, var för hans
enskilda del en småsak; men det smärtade honom, att
den storartade byggnaden derigenom tvifvelsutan blefve
ej allenast kostsammare utan mycket sämre. Han hade
jemväl på det bestämdaste yttrat i sin sista skrifvelse,
att han med den bästa vilja för det vackra företagets
framgång ej vågade taga något slags befattning med råd
eller ledning, om en okunnig person dervid antogs. Han
hade äfvenledes yttrat, att den skicklige man, hvilken
under hans ledning utfört lika svåra hvalfbyggnader som
den ifrågavarande, ville på intet vilkor ställa sig under
en byggmästare, som icke hade något begrepp om detta
slags byggnadsverk. Det borde således godhetsfullt
förlåtas Brunius, att han ingalunda vågade taga någon
befattning med närvarande fråga, och att han ej heller kunde
skaffa någon skicklig murarbetare. — I afseende på
nyssberörda promemoria afgaf Brunius följande upplysningar.
Uteslutande af tvärbyggnadens tvenne pelare vore högst
betänkligt isynnerhet för den, som icke vore mycket
hemmastadd i forntidens murningssätt och hvalfkonst. Ett
sådant uteslutande skulle jemväl på ett ganska störande
sätt inverka på pelarraderna och hvalfslagen; kortligen
detta stred emot god konstruktion, ren hållning och
akustisk beräkning. Han förmådde icke inse, hvarföre
dörröppningarne önskades större. De voro sådana som de,
hvilka tillkommit under den kyrkliga byggnadskonstens
mest utbildade period. Det var högst bedröfligt, om
byggmästaren ej visste, att alla dörr- och fönsteromfattningar
samt poster och bågverk borde utföras af idel tegelsten.
Att göra sådant af tackjern, som skulle enligt uppgift
kosta 8000 riksdaler, vore en dårskap. Det måste i
högsta grad beklagas, att mannen så föga förstod sitt
åtagande. I afseende på murningssätt upplystes, att
kryssband voro vida sämre än munkband; men enär man
börjat med de förra, skulle det föga passa att öfvergå till
de senare, helst då säker ledning saknades. Intet slags
ornaments- eller hvalftegel var taget i beräkning; ty vida
praktfullare byggnader än den ifrågavarande kunde af
vanlig tegelsten uppföras, om man nämligen visste, huru
man skulle dermed bete sig. Kyrkans golf kunde
mycket väl läggas af vanlig tegelsten på sandfyllning.
Sträfpelarnas afsatser och vestra gafvelröstets tinnar kunde
betäckas med takskiffer, men zinkplåtar borde bland alla
betäckningsämnen minst tillstyrkas. För öfrigt sade
Brunius, att, der sådana frågor framställas af ledaren för ett
byggnadsverk, förfuskning af detsamma ej kunde utebli.
Om hans råd blifvit vid verkställigheten följda, så hade
detta obehagliga förhållande kunnat undvikas, och det
var bedröfligt, att en ren byggnadsplan genom
fåkunnighet förfelades.
Kort efter nämnde tid nedkom till Lund en
konduktör, hvilken underrättades af Brunius, huru murbruk
bereddes, huru munkband och dithörande listverk
utfördes samt huru takhvalf inslogos. Jemte muntliga
meddelanden härom företeddes exempel härpå. Allt syntes
den unge mannen ganska enkelt. Ickedessmindre
gjordes kort efter detta besök flere förfrågningar, som röjde
en förvånande obekantskap med de enklaste grundformer
i medeltidens byggnadskonst. Den långa resan till Lund
var således rentaf förfelad.
Till följd af allt detta obehag förklarade Brunius
den 29 Juli meranämnde år, att han af ofvananförda skäl
ingalunda ville ha någon ytterligare befattning med
kyrkobyggnaden. Vid pass en månad derefter fick Brunius
besök af vågmästaren C. J. Anderson från Christinehamn.
Denne ovanlige man, som någon tid varit ordförande i
byggnadsdirektionen och utgått derifrån, sade sig likväl
ha största intresse för den nya kyrkans fullbordan. Han
erkände det stora misstag, man begått vid val af
arbetets ledare, han bad Brunius räcka stads- och
landtförsamlingen en hjelpsam hand för en lycklig fullbordan
af deras helgedom, och han utredde den brydsamma
ställningen i förening med den dryga kostnaden. Denna
framställning gjordes med sådan fromhet, saktmod och
öppenhjertighet, att Brunius skulle tvifvelsutan frångått
sitt beslut rörande denna fråga, om han ej varit
öfvertygad om omöjligheten att med en sådan ledare kunna,
såsom han ville, gagna. Således androg Brunius åter
de många skäl, hvilka förmådde honom att, oaktadt den
bästa vilja, undandraga sig allt slags biträde vid
ifrågavarande byggnadsföretag. Snart öfvergingo båda med
ömsesidig belåtenhet till andra samtalsämnen, som
emellan en bergsman och en slättbo, hvilka rätt fatta
hvarandra, ingalunda tryta. Vid skilsmessan på aftonen frågade
den fromsinte mannen, om han icke finge nästa morgon
göra ett afskedsbesök. Brunius, som fann sig deraf både
smickrad och fägnad, började med allvar påtänka, huru
den brydsamma och obehagliga frågan skulle kunna på
ett tillfredsställande sätt lösas. Vid afskedstagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
