Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än detsamma enligt ritningen bort vara. Emellertid har
kyrkan en så ansenlig höjd, att detta fel endast kan af
kännare märkas. Ifrån den äldsta inemot den senaste
tiden har kyrkornas golfläggning bestått af fast
underfyllning och derpå kalk- eller marmorflisor eller
tegelsten såväl med som utan slipning, glasering och rosverk.
Man har nyligen börjat att i kyrkorna inlägga trägolf,
som i vissa fall kunna med skäl förordas, men i andra
måste afstyrkas. Trägolf låter med fördel använda sig i
en liten kyrka, men uti en stor medför det mer skada
än nytta, helst om värmeapparat saknas. I en liten
kyrka med trägolf kan talaren ganska väl höras, men uti
en stor med sådant har han, isynnerhet om få personer
äro tillstädes, mycken svårighet att göra sig någorlunda
förstådd; ty i den förra uppkommer intet dubbelljud, men
deremot i den senare, helst under höga stenhvalf.
Härvid bör jemväl märkas, att trägolf i kyrkor måste
liksom i boningshus läggas å goda trossbottnar samt att
tillräckliga lufthål å foten anbringas, så att ingen kall
och fuktig luftmassa hålles derunder stillastående.
Sådan luftmassa är ej allenast skadlig i anseende till
golfkyla, utan den åstadkommer jemväl svamp, — tvenne
olägenheter, som äro vida mindre vid väl lagda stengolf.
Man har likväl uti Christinehamns kyrka inlagt trägolf
utan trossbotten och utan lufthål. Man har således fått
golfkyla, och härtill kommer, att, då kyrkan icke är
fullsatt, predikanten kan mindre väl höras. Om man icke
i detta afseende liksom i många andra frånträdt en
gammal erfarenhet och omfattat ett nyare försök, så hade
man undgått dessa obehag.
I kyrkans inre finnas inga socklar i murarna,
pilastrarna och pelarna. I stora kathedraler, hvilka uppstått
under medeltiden, äro inre socklar ej sällsynta, men
deremot förekomma sådana blott undantagsvis i stads- och
landtkyrkor, och aldrig uti små sådana. Orsaken härtill
är ganska lätt att inse. De inre socklarne, som ha
temligen bredd och höjd, begagnades under medeltiden till
bönpallar, och de voro således ej blotta prydnader. Då
likväl dylika framsprång upptogo ej obetydligt rum,
blefvo de i mindre helgedomar uteslutna. Att i en
Luthersk kyrka anbringa inre socklar, vore i mer än ett
afseende misstag. I en sådan kyrka måste så mycket
utrymme som möjligt beredas för bänkrader. Således
blefvo socklar hinderliga, och kunde, bortskymda af
bänkraderna, ej tjena till prydnader. Helt annorlunda
förhåller sig med pilastrarnas och pelarnas kransar. Sådana
finnas såväl i de största som i de minsta kyrkor. Till
följd häraf ha dessa ornamenter, hvilka i intet afseende
äro hinderliga, men deremot utmärka bågarnas dynstenar,
bort äfven här anbringas. Det ligger i sakens natur,
att profilen på kransarna måste stå i noga
öfverensstämmelse med byggnadsstilen. Då kyrkan skulle utföras i
ren och enkel spetsbågsstil, angafs både å den fastställda
ritningen och å detaljritningarna, att kransarne borde
vara bägarformiga. Alltså skulle profilen enligt simpel
anordning af tegelsten bestå af en rundstaf 3 tum, en
hålkäl 6 tum och en platt 3 tum, tillsammans 1 fot. Denna
mycket vanliga och rena konstform har verkställaren tyckt
vara alltför simpel. Han har derföre i dess ställe
anbragt en Attisk bas i uppnedvänd ställning.
Verkställaren visste således icke, att en Attisk bas egentligen
tillhör den äldre medeltiden och utgör fotprydnad för
kolonner, pelare och pilastrar, men att densamma högst
sällan förekommer i uppnedvänd ställning såsom krag-
eller bärsten. Det är icke första gången författaren måst
med all omtanke och ospard möda erfara, att rena
ritningar blifvit i större eller mindre mån förfuskade.
Emellertid är detta fåkunniga prål ibland de minst
obehagliga.
Å kyrkan har hvarken ut- eller invändigt yppat sig
det ringaste spår till sättning eller sprickning. Då
grundvalarne medfört en mångdubbel kostnad, så skulle en
sjunkning vittna om det gröfsta slarf; men väl skulle
sidoskeppens och tvärbyggnadens samt korets
omgifningsmurar, hvilka blifvit till största delen uppförda med
ganska svagt murbruk, gifvit sig och förorsakat remnor å
dithörande takhvalf, om säkra ankarstänger ej blifvit till
förekommande häraf inlagda. Mellanskeppets
sträckmurar äro deremot uppförda med ganska godt murbruk,
hvadan de, ehuru tunna och blott förstärkta af vanliga
ankarbjelkar, kunna med all säkerhet sammanhålla de
vidspända takhvalf, som hvila derpå. Det har således på
det bestämdaste visat sig, att de murstöd, som
öfverintendentsembetet der föreslagit, ingalunda varit behöfliga.
Kyrkans kor, hvilket före det helas fullbordan
ansågs för Lutherska ritualen vara alltför stort, visar sig
nu icke ha större utrymme än som oundgängligen
behöfves vid nattvardsgångar. Då tvärbyggnaden under
Katholska tiden merendels upptogs af korstolar, har man
förmodligen trott, att den ifrågavarande skulle lemnas
alldeles obegagnad; men der finnas, såsom
nödvändigheten kräfde, bänkrader. Afskrankningen mellan
altarplatsen och sakristian har liksom altarprydnaden kommit i
anseende till höjning af golfplanen 1 fot högre än de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
