Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Spurgeon såsom menniska af Teol. Dr. Armitage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
ÅTTONDE KAPITLET.
öfver hundra tusen exemplar. Han bekämpade med kraft
sin tids lyten.
Från hvilken synpunkt vi än skärskåda Mr. Spurgeons
själsanlag och sedliga karakter, framträder hans sinnes
jemvigt och hans förmågors inbördes öfverensstämmelse.
Hela hans lif bär pregeln af en strängt utbildad
personlighet, styrd och beherrskad af samma höga grundsatser från
dess början till dess slut, och detta gör att han framstår
som ett afslutadt helt. Begåfvad med ett nära nog till
skapareförmåga gränsande snille led hans själ aldrig brist på
spänstighet och lifskraft. Han hade en ovanlig förmåga
att ena hela sin andes kraft på ett enda föremål och från
hans inre flödade tankar såsom från en aldrig sinande
källa. De lina, lekande qvickheter, som voro honom så
egna, spred sitt ljus öfver allt hvad han gjorde. Men lika
naturligt öfverväldigades hans ande äfven af anlag för
vemod, hvilket stundom gränsade till dysterhet. På grund
af sin stora känslighet och sina starka böjelser var han
mäktig af större både sorg och glädje än de flesta andra,
ehuru han ytterst sällan förlorade till någon grad sin
sjelf-beherrskning. I detta stycke hade han mera likhet med
Abraham Lincoln än någon annan jag lärt känna.
Spurgeon var sjelf djupt medveten om denna sin egendomlighet
och sökte att göra bästa bruk af den. Det var på grund
deraf han sade: "Jag öfverfalles af beklämdhet, när helst
Herren har någon större välsignelse i beredskap öfver mitt
arbete. Denna beklämdhet har nu blifvit för mig en profet
i grofva kläder — en Johannes döpare, som förkunnar att
Herren kommit nära med ett rikare mått af välsignelse."
Redan så långt tillbaka som 1857 vände han sig i en af
dessa dystra stunder till författaren, då vi promenerade
tillsammans i hans trädgård, och sade, under det tårar
strömmade ned för hans kinder: "Har jag månne flugit
upp som en raket, endast for att falla ned som den lösgjor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
