Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Samtidens dom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SAMTIDENS DOM.
323
gamla läran att Gud är en fader endast för dem, som äro
hans barn genom tron på Kristus. En säger: ’Gud är en
fader för East-end i London’, och tror sig dermed hafva
uttalat en mycket trösterik sanning. Men Mr. Spurgeon
höll fore att Guds faderskaj) innebar mycket mera än så.
I en viss mening är det nog sannt att Gud är en fader
äfven för de djupast sjunkne, men hvad frukt skaffar detta?
Innan vi kunna känna Guds faderliga hjertelag, måste
Sonen uppenbara honom för oss. Men der finnes - om
vi skola våga säga det — någonting bortom detta. Att
Gud i sin oändliga kärlek går efter den fattige, förlorade
och skuldbelastade syndaren, är ett sådant djup af kärlek,
att det får stor betydelse, ja den högsta betydelse för hvar
och en som mottager den himmelska gåfvan. Denna lära
är alltså icke blott en tom fras eller en kraftlös skugga,
utan full af lefvande verklighet.
Den fattigare delen af befolkningen — man får härvid
icke glömma att södra London är den fattigaste delen af
verldsstaden — har börjat hoppas att stadsrådet och
parlamentet skola göra mycket för att lindra dess lidanden.
Sådana förhoppningar kunna förverkligas, men Spurgeon
fäste ej mycken vikt vid dem. Han lärde folket att de just nu
kunde få ali den glädje de behöfde, genom att komma i
lefvande gemenskap med Jesus Kristus. Sjrnrgeon hade allt
för mycken insikt och var allt för erfaren att icke veta,
huru långsamt det går for de fattiga att kämpa sig genom
sina strider och huru litet de oftast vinna derigenom, och
derföre framhöll han desto mer den glädje och den frid,
som följa på tron och hvilka verlden hvarken kan gifva
eller taga. Man må då fortsätta med sitt hårda,
enformiga, mödosamma och obemärkta arbete, den låga aflöning
det inbringade och med sin tunga börda af ansvar och
omsorger, men öfver allt detta skulle likväl hvila ett heligt,
lifvande och hugsvalande ljus. Det allmänna folket hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
