Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ack, mitt stackars barn, är det du?« sade den
beskedlige mannen och släppte sina pistoler, hvilka med mycken
varsamhet upptogos af en betjent, som äfven var fullt
beväpnad. «Men hvad vill du här? Styggelsen har inträngt hit;
och jag väntar blott på mörkret, för att resa min väg. Kom
in fort, min vän, med era tjenare; jag tog er för
Laubarde-monts knektar, och så sant jag lefver hade jag inte så när
från-trädt min fredliga roll. Ni ser dessa hästar; jag reser till
Italien för att träffa vår vän, hertigen af Bouillon. Johan!
stäng genast igen stora porten, så snart de hederliga karlarne
inkommit, och bed dem icke göra för mycket buller, ehuru
här icke bor något folk i granskapet.«
Grandchamp lydde den lilla, käcka abbén, som fyra
gånger omfamnade Cinq-Mars och ställde sig på tå i de stora
stöflorna, för att räcka honom till midten af bröstet. Han
förde honom derpå hastigt in i en liten kammare, som
tycktes vara ett gammalt skräprum, satte sig med honom på en
svart läderkoffert, och sade med värma:
«Nå, mitt barn, hvart ämnar ni er? Hvad tänker fru
marskalkinnan på, som lät er resa hit? Ser ni ej alla de
tillställningar man här vidtager mot en stackars menniska, som
man vill göra olycklig? Ack, min Gud, skulle detta vara det
första skådespel, som träffar min älskade lärjunges ögon? Ack,
himmel! och det till i den ålder, då ni borde omgifvas af
vänskapen, de ömma känslorna och förtroendet; vid ert inträde i
verlden, då allt borde ingifva er en god tanke om
menniskoslägtet! O min Gud, hvilken olycka! hvarföre har ni
kommit hit?«
Sedan den gode abbén sålunda beklagat sig, under det
han vänligt tryckte den unge resenärens händer mellan sina
röda och skrynkliga, fick ändtligen Cinq-Mars tillfälle att
svara:
«Kan ni ej förstå, min bästa abbé, att jag kommit till
Loudun, för det att ni är här? De skådespel ni omtalar,
hafva blott förefallit mig löjliga, och jag försäkrar er att jag
derföre icke mindre älskar menniskoslägtet, hvarom era
dygder och förträffliga lärdomar gifvit mig ett högt begrepp, och
för det ett halft dussin fjollor. . . .«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
