Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Mine fäder, hvad är eder tanke ?« frågade han, i det
han gjorde ett tecken åt munkarne.
«Att djefvulen vill rädda sin vän... Obmutesce,
Satanas!« ropade pater Lactantius med förfärlig stämma, låtsande
sig alltjemt vilja besvärja abbedissan.
Aldrig har en gnista, fälld i krut, åstadkommit
hastigare verkan, än detta enda ord. Johanna Belfiel uppsteg
hastigt; hon uppstod i hela sin tjuguåriga skönhet, som ännu
mera förhöjdes af hennes förfärliga nakenhet; man skulle trott
henne vara en själ som rymt ifrån de fördömdes hemvist och
visade sig för sin förförare; hennes svarta ögon blickade på
munkarne och Lactantius nedslog sina; hon gick emot honom
tvenne steg med sina bara fötter, hvars hälar kommo det
upphöjda brädgolvet att genljuda, och vaxljuset i hennes hand
liknade engelns lågande svärd.
«Tig, bedragare!« sade hon med styrka; «den djefvul
som anfäktar mig, är du: j hafven narrat mig, ty det
lofvades mig att han ej skulle dömmas; i dag först ser jag att det
skall ske; i dag ser jag att man bereder hans död och jag
måste tala.«
«Qvinna, den onde anden förvillar dig.«
«Säg, att ångren upplyser mig! Flickor! j hvilka ären
lika olyckliga som jag, stigen upp; är han icke oskyldig?«
«Vi svära det,« svarade de båda verldsliga systrarna,
ännu liggande på knä, emedan de icke lifvades af en så fast
beslutsamhet som abbedissan. Agnes var till och med så
rädd, att hon knappt hade yttrat dessa ord, då hon vände sig
till folket, ropande: «Frälsen mig, de skola straffa mig, de
skola mörda mig!« Vid dessa ord drog hon Clara med sig
och kastade sig i folkhopen, som emottog dem med
vänlighet; tusen röster tillsvuro dem beskydd; förbannelser
skallade; karlarne stötte käpparne i golfvet och man vågade ej
hindra folket att låta nunnorna, från arm till arm, komma
ända ut på gatan.
Under hela detta uppträde hviskade de försagde
domrarne sinsemellan; Laubardemont såg på vaktknektarne och
utvisade de ställen, som fordrade deras uppsigt, hvarvid han ofta
pekade på den svartklädda gruppen. Aklagarne kastade sina blickar
uppåt den läktare, der biskopen af Poitiers satt, men de funno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
