Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej det minsta uttryck i hans känslolösa ansigte. Han var en
af dessa gubbar, som döden bemäktigar sig tio år förr, än de
upphöra att andas, och hans syn tycktes fördunklad af en
halfslummer; hans gapande mun frammumlade några till vana
blifna andäktiga utrop utan någon mening; likväl hade han
bibehållit nog förstånd att kunna urskilja hvem som var den
mäktigaste man i Frankrike och lyda honom, utan att ett
ögonblick besinna till hvilket pris. Han hade således
undertecknat teologie-doktorernas utslag, som förklarade nunnorna
besatta, likväl utan att deraf draga någon slutsats till
Urbans död; allt öfrigt föreföll honom såsom en mer eller
mindre långvarig ceremoni, hvilken han ej egnade någon
uppmärksamhet, van som han var att se dem och lefva midt upp
i deras ståt, der han till och med var en oundgänglig möbel.
Han gaf således icke det minsta tecken till lif vid detta
tillfälle, utan bibehöll blott en förnäm, helt och hållet
intetsägande uppsyn.
Pater Lactantius, som emellertid hade haft tid att sansa
sig efter det häftiga anfallet, vände sig derpå till ordföranden,
sägande:
«Se här skickar oss himlen ett tydligt bevis på
anfäk-telsen, ty aldrig har fru abbedissan någonsin förut glömt sitt
stånds ärbarhet och stränghets
« Hvarföre är icke hela verlden här, för att se mig?«
sade Johanna Belfiel, alltjemt lika ståndaktig. «Jan kan ej
blifva nog förödmjukad på jorden och himlen skall förkasta
mig, ty jag har varit eder medbrottslings
Svetten flöt från Laubardemonts panna, men i det han
försökte att hemta sig, sade han: «Hvilken orimlig saga;
hvem har då tvungit er dertill, min syster ?«
Den unga qvinnans röst blef graflik; hon samlade alla
sina krafter, lade handen på hjertat, liksom hon velat rycka
det ur bröstet, och i det hon betraktade Urban Grandier,
svarade hon: «Kärleken!«
Församlingen ryste. Urban, som sedan sin afdåning
suttit liksom död, med nedlutadt hufvud, upplyfte långsamt
sina ögon, såg på henne och återkom helt och hållet till
lif-varför att undergå ett nytt qval. abbedissan fortfor:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
