Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«De .skola helt säkert ej mera våga visa sig,« sade grefve
Du Lude.
«Jag ville gerna ännu en gång se den stora, rödklädda
skurkens sade Grand-Ferré, hvilken ej någonting undgått af
allt det som förefallit.
«Och den beskedlige herr kyrkoherdens sade gamle,
fader Wilhelm Leroux och såg på sina förgrymmade barn,
hvilka hviskade sins emellan och räknade stadsvakterna. De
hånade äfven deras klädsel och började peka fingret åt dem.
Cinq-Mars stod med ryggen mot pelaren, der han först
ställt sig, insvept i sin kappa, men såg allt och förlorade icke
ett ord af det som yttrades, hvilket allt uppfyllde hans hjerta
med galla och bitterhet; han kände mordlust och
hämdgirig-het; ett obestämdt begär att slå till bemäktigade sig honom
emot hans vilja; detta är det första intryck, som andras
ondska åstadkommer i en ynglings hjerta; sedermera intager
sorgen vredens plats; derefter komma förakt och kallsinnighet
och alldrasist en beräknad beundran för de stora bofvar, som
haft framgång; men då är också striden afgjord emellan
menniskans båda elementer: stoftet har segrat öfver själen,
Till höger i salen och helt nära den upphöjda
domstolsplanen tycktes några qvinnor emellertid sysselsatta att med
mycken uppmärksamhet betrakta en omkring åttaårig gosse,
som fått det infallet att klättra upp på en kornisch, biträdd
af sin syster Martina, som på gatan nyss förut varit föremål
för den unge soldaten Grand-Ferrés plumpa skämt. Sedan
domstolens afträde hade gossen icke något att beskåda, och
för att fördrifva ledsnaden, klättrade han upp till en liten
glugg, som insläppte ett svagt ljus och der han trodde sig
skola finna ett svalbo eller någon annan pojkskatt; men när
han väl fått fotfäste på kornischen och med händerna fattat
i jerngallren kring ett gammalt Sankt Hieronymi skrin,
önskade han sig långt derifrån och ropade:
«Ack, min syster, min syster, räck mig handen, så att
jag kan komma ner.«
«Hvad ser du då?« frågade Martina.
«Ack, jag törs ej tala om det; men jag vill bara ner.«
Han böljade gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
