Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyllda med blommor. En liten blå sammetskappa, hvarpå
Helge-Ands-Ord ens kors var utsydt, betäckte konungens
venstra arm, som stöddes på värjknappen.
Hans hufvud var obetäckt och man såg fullkomligt hans
bleka, men ädla ansigte, upplyst af solen, hvars ljus nedföll
från toppen af tältet. Det då allmänt brukliga lilla, spetsiga
skägget gjorde hans ansigte ännu magrare och ökade äfven
dess svårmodiga uttryck; på hans höga panna, hans antika
profil och krokiga näsa igenkände manen afkomling af
Bourbonernas stora ätt; han var i allt lik sina förfäder, utom i
deras skarpa blick, ty hans ögon tycktes vara röda af tårar
och fördunklade af en ständig dvala, hvarjemte hans svaga
syn gaf honom ett förvirradt utseende.
Vid detta tillfälle samlade han omkring sig och afhörde
med uppmärksamhet kardinalens störste fiender, ehuru han
hvarje minut väntade denne prelat. Han stödde sig härvid
än på det ena, än på det andra benet, hvilken vana är ärftlig
i hans slägt, talade temligen fort, men afbröt då och då sitt
tal för att nådigt nicka med hufvudet eller teckna med
handen åt dem, som djupt bugande gingo förbi honom.
Två timmar hade denna uppvaktning pågått och ännu
hade icke kardinalen visat sig. Hela hofvet var samladt och
hopträngdt bakom konungen och i de gallerier, hvilka sträckte
sig bakom kungliga tältet; det började redan att blifva längre
uppehåll mellan de anmälda hofmännens namn.
«Få vi i dag icke se vår kusin, kardinalen?« sade
konungen i det han vände sig om och såg på Montrésor, som
var kavaljer hos konungens bror, liksom för att uppmuntra
honom att svara.
«Sire, det säges han skall vara illa sjuk,« svarade denne.
«Och jag vet icke någon, utom Eders Majestät, som
kan bota honom,« sade hertigen af Beaufort.
«Vi kunna blott bota skrofler,« sade konungen, «och
kardinalens sjukdomar äro alltid så mystiska, att vi bekänna
det vi ej förstå oss på dem.«
Konungen öfvade sig sålunda på afstånd att trotsa sin
minister och hemtade styrka i skämtet, för att bättre kunna
bryta sitt ok, som var så olidligt, men så svårt att afskudda.
Han trodde sig nästan hafva lyckats deri och upprätthållen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
