Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den rörde monarken lemnade honom sin hand, och
vändande sig nådigt mot sitt hoffolk, sade han med
sväfvande röst: —
«Vi bedraga oss ofta, mine herrar, och i synnerhet då
vi bedöma en sa stor statsman, som denne. Också hoppas jag
att han aldrig skall öfvergifva oss, emedan hans hjerta är lika
godt som hans hufvud.«
Kardinal de la Valette fattade genast en flik af
konungens mantel, hvilken han kysste med en älskares ifver, och
den unge Mazarin gjorde nästan detsamma med kardinal
Richelieus, i det han med en italienares förundransvärda
smidighet lät sitt ansigte antaga ett strålande uttryck af glädje
och ömhet. Tvenne floder smickrare tillströmmade, den ena
mot konungen, den andra mot kardinalen; den förra flocken,
lika slug, fast mindre rakt på saken än den sednare, yttrade
sina tacksägelser till konungen så högt, att de kunde höras
af ministern, och tände således vid den enes fötter de rökverk,
som voro ämnade för den andre. Emellertid tog Richelieu,
under det han nickade åt ena sidan och smålog åt den andra,
blott tvenne steg och ställde sig till höger om konungen,
liksom det varit hans naturliga plats; och en främling, som
inträdt, skulle snarare trott att konungen stod till venster om
ministern. Marskalken d’Estrées och alla ambassadörerna,
hertigarne d’Angouléme och d’Halluin (Schomberg), marskalken
Chatillon jemte arméns alla generaler och statens högste
embetsmän omgåfvo honom, i det hvar och en af dem otåligt
väntade på slutet af den föregåendes kompliment, för att få
säga sin, kanske fruktande att det smickrande uttryck han i
hast uttänkt, i förväg skulle begagnas af någon annan.
Fabert deremot hade dragit sig undan i en vrå af tältet och
tycktes knappt märka hvad som föregick. Han pratade med
Montrésor och hertigens af Orleans uppvaktning, hvilka
allesammans voro kardinalens afsvurne fiender, emedan han icke
hade någon annan att tala med, sedan den öfriga hopen
förfogat sig åt annat håll. Detta uppförande skulle varit högst
oskickligt af hvarje annan, mindre välkänd person; men man
visste att Fabert, ehuru han vistades vid hofvet, var alldeles
okunnig om dess intriger, och man plägade säga att han
återkom efter ett vunnet fältslag, liksom konungens häst från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
