Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ined sin gaffel och sin lunta. Han visste äfven, att det i
följd af ett slags tyst öfverenskommelse emellan båda arméerna
var skiltvakter och utposter förbjudet att skjuta på hvarandra,
hvilket på båda sidor skulle ansetts som ett mord. Det var
också i följd af okunnighet om orderna som den unge
soldaten ämnade afskjuta sitt gevär. Den unge d’Effiat gjorde
derföre ingen märkbar rörelse, och då skiltvakten åter började
sin vandring på vallen, fortfor han att rida på gräsplaneu,
och såg snart fem ryttare nalkas åt honom till. De begge
förste, som redo i fullt galopp, helsade ej på honom, utan
stannade bredvid honom och hoppade af hästarne, hvarvid han
i detsamma befann sig i parlamentsrådet de Thous armar, som
ömt tryckte honom till sitt bröst, under det den lille abbé de
Gondi hjertligt skrattande, utropade: —
«Se der ännu en Orest, som återfinner sin Pylad, och
det till då han är på vippen att uppoffra en skurk, som icke
tillhör konungarnes konung, det kan jag försäkran
«Hvad! är det ni, bäste Cinq-Mars,« utbrast de Thou;
«utan att jag visste af er ankomst till lägret! Ja visst är det
ni, jag känner igen er, fast ni är blekare. Har ni varit sjuk,
bäste vän? Jag har ofta skrifvit er till, ty vår
barndomsvänskap ligger mig ömt om hjertats
«Och jag,« svarade Henrik d’Effiat, «har mycket
förbrutit mig emot er, men jag skall berätta er hvad som hindrat
mig; jag kan omtala det, fastän jag blygdes att skrifva derom.
Ack, hvad ni är god! er vänskap har icke tröttnats
«Jag känner er för väl,« svarade de Thou; «jag visste
att högmod kunde aldrig komma i fråga oss emellan, och att
mitt hjerta hade sitt eko i er själ.«
De omfamnade hvarandra ännu en gång med ögonen
fyllda af dessa ljufva tårar, som man så sällan fäller här i
lifvet, men af hvilka hjertat likväl ständigt tycks vara fyldt, ty
så ljuft är det då de någongång flyta.
Ehuru detta samtal var kort, hade Gondi under tiden
oaflåtligt ryckt dem i kapporna, sägande: — «Till häst, till
häst! mine herrar! Nog fån j tid att omfamnas, om j ären
så hjertnjupna; men låtom oss ej nu förspilla tiden, utan
skyndom att uppgöra våra saker med våra goda vänner, som
komma der. Vi befinna oss i en obehaglig ställning, med dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
