Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem och satte sig på en lavett, hvarvid pagen framräckte sin
axel som pulpet, och kardinalen skref hastigt den order, hvilken
samtidiga handskrifter lemnat oss, och hvilken kunde tjena som
mönster för vissa diplomater i våra dagar, hvilka tyckas vara
angelägnare om att hålla sig i jemvigt emellan tvenne tankar,
än att söka åstadkomma de kombinationer, som afgöra
verldens Öden, emedan de finna snillet alltför plumpt och alltför
klart för att följa dess gång.
«Herr marskalk! äfventyra ingenting och tänk er noga.
före innan ni angriper. Då man säger er det vara
konungens önskan att ni ingenting äfventyrar, vill detta ingalunda
säga, att hans Majestät bestämdt förbjuder er att slåss, men
hans mening är, att ni icke bör våga ett allmänt fältslag, sä
framt icke en särdeles fördelaktig ställning gifver er säker
utsigt att vinna det; hvarvid ansvaret för stridens utgång
naturligtvis faller på er.«
Sedan dessa befallningar blifvit gifna, förblef den gamle
ministern sittande på lavetten med båda armarne stödde på
kanonens kammare och hakan på armarne, liksom han varit
sysselsatt att rikta, och betraktade tyst och stilla konungens
strid, liksom en gammal varg, hvilken, mätt af slagtande och
stel af ålderdom, betraktar lejonets förödelser på slätten blund
oxhopen, som han sjelf ej skulle vaga angripa; då och då
lifvas hans öga, blodlukten fröjdar honom, och för att ej
förlora smaken, slickar hans heta tunga de tandlösa käftarne.
Hans tjenare (det vill säga nästan alla som nalkades
honom) anmärkte i dag, att han allt ifrån sitt uppstigande
om morgonen intill sent på aftonen icke förtärde det minsta
och till den grad spände hela sin själs uppmärksamhet på de
händelser han måste leda, att han öfvervann sina
kroppsplågor och tycktes hafva undanröjt dem blott genom att
glömma dem. Det var denna uppmärksamhetskraft och denna
ständiga själsnärvaro som nästan höjde honom till ett snille,
och han skulle äfven hafva blifvit det, om han icke saknat
medfödd själsstorhet och ett ädelt, känslofullt hjerta.
Allt skedde på slagfältet efter hans önskan och hans
lycka i kabinettet följde honom ibland kanonerna. Ludvig
XIII grep begärligt den seger, som hans minister skickade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
