Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Är det icke underligt, min gode general? och jag
svarar honom alla aftnar; hör nu på detta; och hör noga på...
«Jag domaren nattetid hör
och snart man i grafven mig för.
Din fästmö sin pligt ej skall glömma,
då kyliga regnskurar strömma
till lans du min svepning skall få
om ned i min graf du vill gå.«
«Sedermera talar han och talar, som andarne och
profeterna. Han säger: Ve! ve: den som utgjutit blod! Äro väl
jordens domare gudar? Nej, de äro menniskor, som åldras
och lida vedermöda, och likväl våga de säga med hög rost:
Döda denne man! Dödsstraff! dödsstraff! hvem har gifvit
menniskan rätt att utöfva det emot en menniska? Är det
derföre att det finnes så många af dem ... En enda vore en
mördare, ser du! men räkna bara en, två, tre... så blifva
dessa myndige, besoldade bofvar, vise och rättrådige domare!
O, hvilket brott! himlens afsky! Om du såge dem från
höjden, Johanna, såsom jag, så skulle du blifva ännu blekare!
Köttet förgöra köttet! den som lefver af blod, utgjuta
blodet! kallsinnigt och utan vrede! likasom Gud, hvilken
skapat oss!«
Den olyckliga flickans våldsamma rop då hon utsade
detta förskräckte Eichelieu och Laubardemont så, att de en
lång stund stodo förstenade. Emellertid tilltog hennes feber
jemte yrseln.
«Hafva domrarne ryst?« sade Urban Grandier till mig;
«fasa de för sitt misstag? Man stämplar mot den rättfärdiges
lif. — Pinbänken! — Man klämmer hans lemmar med tåg.
för att tvinga honom till bekännelse; tågen skära djupt in i
skinnet, som lossnar och vikes ned såsom pergament; hans
kött blottas rödt och glänsande; hans ben knaka och märgen
utsipprar... Men domrarne sofva. De drömma om vår och
blommor. Hvad den stora salen är varm! säger den ene af
dem, då han vaknar. Har karlen icke velat bekänna, är
torturen slutad? Och ändtligen blifven barmhertig, beviljar han
döden. Döden! det enda, som de lefvande frukta! döden!
den okända verlden! Han ditsänder före sig en vredgad själ,
som väntar honom. O! har han aldrig sett hämdens tafla?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
