Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leans, hvarest allt antydde ett nattligt företag af ganska
allvarsam beskaffenhet.
Klockan var tu på morgonen, då under djupt mörker
och stark köld en talrik skara stannade på den då knappt
stenlagda kajen, och efterhand upptog den sandiga plan, som
ifrån palatset sluttade ned till Seinen. Denna skara
utgjordes af vid pass tvåhundra män, insvepte i vida kappor, under
hvilka slidorna af deras långa spanska värjor framstucko. De
vandrade fram och tillbaka utan ordning och tycktes snarare
afbida äfventyr, än söka dem, medan många satte sig med
korslagda armar på de strödda stenblock, som lågo der för
den påbörjade strandmuren, och alla iakttogo de den djupaste
tystnad. Efter en liten stund syntes en man utkomma från
slottets hvälfda port; han nalkades långsamt med en
blindlykta, hvarmed han lyste flera personer i ansigtet, och sedan
han funnit den han sökte, blåste han ut ljuset, fattade denne
mans hand och tilltalade honom med lag röst: —
«Nå väl, Olivier! hvad har herr le Grand*) sagt er?
går det bra?«
«Ja, ja; jag råkade honom i går i Saint-Germain; den
gamle katten är mycket sjuk i Narbonne och vandrar snart
ad patres, men vi måste flinkt bedrifva våra angelägenheter,
ty det är ej första gången han låtsar ligga i själtåget. Har
ni tillräckligt folk för natten, min bäste Fontrailles?«
«Lita på mig! Montrésor kommer med hundrade
ädlingar af prinsens hof och ni känner lätt igen honom, ty han är
förklädd till murmästare och har en måttstock i handen; men
glöm för all del icke vår lösen. Den är ju känd at er och
era vänner?«
«Ja, af alla, utom abbé Gondi, som ännu ej kommit
hit; men, Gud förlåte mig! der tror jag han står. Hvem
knäfveln skulle väl kunnat känna igen honom ?«
En liten karl, utan kaftan, klädd som gardessoldat och
försedd med stora, svarta lösmustacher, smög sig verkligen
emellan dem. Han tycktes vara så glad, att han ej visste på
hvilken fot han skulle stå och gned händerna.
*) Så kallades Cinq-Mars medelst en förkortning af hans titel
Grand-Ecuyer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
