Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
form, samt bar vida kappor med långa ärmar, hvilka de
värdslöst läto hänga på ena axeln. De polska herrar, som
beledsagade honom, voro klädda i guld- och silfverbrokad, och
bakom deras rakade hufvuden fladdrade en enda hårtofis, som
gaf dem ett asiatiskt och tartariskt utseende, hvilket var lika
okändt vid Ludvig XIII:s hof som ryssarnes. Fruntimren
funno emellertid allt detta litet vildt och afskräckande.
Maria Gonzagafann sig besvärad af denne främlings och
hans medföljes djupa bugningar och österländska artigheter,
hvilken, hvar gång han red förbi henne, ansåg sig förbunden
att säga henne någon grannlåt på bruten franska, hvaruti han
oskickligt inblandade några ord om hopp och kunglig
värdighet. Hon visste till slut ej någon annan utväg att blifva af
med honom, än att flera gånger föra näsduken till näsan, i
det hon temligen högt sade åt drottningen: — «Dessa herrar
medföra en lukt, som verkligen är plågsams
«Ni får likväl härda er och vänja er vid dem,« svarade
Anna af Österrike något torrt; men tillade derefter plötsligt
och i glädtig ton, af fruktan att hafva bedröfvat henne: — «Ni
vänjer er dervid, liksom vi, och ni vet att jag är mycket
kinkig i fråga om lukter. Herr Mazarin sade till mig
häromdagen, att mitt straff i skärselden blir att plågas af elak lukt
och att ligga på lakan af Hollandslärft.«
Oaktadt dessa gladlynta ord, var drottningen dock
mycket allvarsam, och blef åter tyst. Hon tryckte sig djupt
in i vagnen, svepte kappan omkring sig, och utan att tyckas
det minsta bry sig om hvad som föregick omkring henne,
öfverlemnade hon sig åt vagnens gungningar. Maria var
deremot alltjemt upptagen af att gifva akt på
konungens vagn, och talade litet emellan sakta med marskalkinnan
d’Effiat, hvarvid båda sökte ingifva hvarandra förhoppningar,
som de ej ägde, och bedrogo hvarandra ömsesidigt af vänskap.
«Min fru, jag lyckönskar er; herr le Grand sitter
bredvid konungen; aldrig har han förr åtnjutit en sådan nåd,«
sade Maria.
«Derpå följde en lång tystnad, och vagnen rullade
sorgligt på de vissnade, torra lofven.
«Ja, jag ser det med stor glädje; konungen är alltför
nådig,« svarade marskalkinnan och suckade djupt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
