Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blygsamma röst samt sin på en gång svårmodiga och sluga blick,
sägande: — «Men hvartill tjenar allt detta? Är meningen att
åstadkomma lycka eller nöje? Min herre tyckes mig ej vara
synnerligt lycklig och jag känner mig ej särdeles glad.«
Till svar erhöll han blott några föraktliga blickar, men
tröstade sig med att tänka på les Précieuses ridicules.
Desbarreaux gjorde sig nu i ordning att uppläsa en
andäktig sonnett, som han bekände sig hafva författat under sin
sista sjukdom; han tycktes skämmas för det han ett ögonblick
tänkt på Gud, då han hörde åskan, och blygdes för denna
svaghet; men värdinnan i huset hejdade honom, sägande: —
«Ännu är det icke tid att uppläsa era vackra verser; vi
vänta herr Öfverhofstallmästaren och några andra herrar; det
vore ett mord, att låta ett stort snille tala under detta buller
och denna oreda; men här står en ung engelsman, som rest
i Italien och nu återvänder till England. Man har nämt för
mig, att han arbetar på ett poem, men jag vet icke hvarom
det handlar; han kan ju uppläsa några verser deraf för oss.
Flere af den eminenta Akademiens herrar ledamöter kunna
engelska; och för de öfrige har han låtit en af hertigens af
Buckingham fordne sekreterare Öfversätta de stycken, han ämnar
uppläsa, och här på bordet ligga några afskrifter på franskan
Hon tog nu dessa afskrifter och utdelade dem åt de vittre
herrarne, hvarefter man satte sig och en allmän tystnad inträdde.
Men det fordrades tid att förmå den unge utlänningen att lemna
fönstersmygen, der han tycktes befinna sig i det bästa förstånd
med Corneille. Ändtligen gick han fram till den vid bordet
stående länstolen, i hvilken han, som tycktes hafva
ensvaghelsa,snarare nedsjönk än satte sig. Han stödde armbågen på bordet och
skylde med handen sina stora, vackra ögon, hvilka voro
halfslutna och röda af nattvak eller tårar. Han uppläste sina
fragmenter ur minnet, och hans åhörare betraktade honom
med högdragna, eller åtminstone beskyddande miner; andra
genomögnade flyktigt de franska öfversättningarne af hans
verser.
Hans röst, som i början var svag, blef klarare under
loppet af hans harmoniska föredrag; den poetiska ingifvelsens
flägt kom honom snart att glömma sig sjelf, och hans mot
himlen riktade blick blef sublim, som den unge Evangelistens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
