Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råder er att ombyta taflor; dessa äro för upphöjda för edra
åhörare.«
Officern tryckte den engelske skaldens hand och sade
till honom: «Jag beundrar er af hela min själ.«
Den förvånade engelsmannen vände sig emot honom
och såg ett själfullt, eldigt och sjukligt ansigte.
Han nickade åt honom och sökte samla sina tankar för
att fortfara. Hans röst fick nu ett mildt uttryck och en lugn
ton; han talade om de begge sköna varelsernas oskyldiga
sällhet; han skildrade deras majestätiska nakenhet, deras öppna,
befallande blickar och sedan deras vandring bland tigrar och
lejon, hvilka lekte vid deras fötter; han anförde äfven deras
oskuldsfulla morgonbön, deras intagande leenden, deras
ungdomliga lekar och skämt, samt deras kärleksfulla samtal, så
plågsarnme för djeflarnes furste.
Ljufva och alldeles ofrivilliga tårar flöto från Marion
de Lormes vackra ögon; ty naturen hade, i trots af
qvickheten, öfverväldigat hennes hjerta; poesien ingaf henne
allvarsamma och andäktiga tankar, hvilka nöjenas berusning
hittills afled t; tanken på en dygdig kärlek visade sig
första gången för henne i all sin skönhet, och liksom vidrörd af
ett trollspö, satt hon förvandlad till en blek och vacker
bildstod.
Corneille, hans unga vän och officern voro intagne af
en tyst beundran, som de icke vågade uttrycka; ty ett
temligen högljudt tal öfverröstade den förvånade skalden.
«Man kan omöjligt längre härda ut härmed,« utbrast
Desbarreaux; «det är så osmakligt, att man mår illa deraf.«
«Och så utan allt behag, artighet och skön eld!« sade
Scuderi kallt.
«Detta är icke vår odödlige d’Urfé,« sade fortsättaren
Baco.
«Hvar äro Ariana och Astrea ?« utropade kommentatorn
Godeau suckande.
Hela sällskapet tillät sig sålunda ohöfliga
anmärkningar, men så lågt, att de af skalden blott hördes som ett sorl,
hvars mening han icke fattade; han förstod likväl att han
icke åstadkom någon hänryckning och hvilade sig något,
innan han anslog en annan sträng på sin lyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
