Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria följde dem med ögonen: — «De äro ändå
lycklige,« sade hon till drottningen; ty hon mindes det klander,
man yttrat om dem.
Men utan att svara henne, satte sig drottningen med
sin unga vän bakom konungens stol, af fruktan att något
förhastadt, obetänksamt ord från den hvimlande skaran kunde
för Maria uppdaga någon olycklig händelse. Hertigen af
Orleans, wojwoden och hertigen af Bouillon närmade sig och
tilltalade henne glädtigt och otvunget. Wojwoden kastade
iikväl på Maria en skarp, forskande blick, sägande: — «Min
prinsessa, ni är i afton förvånande skön och glad.«
Hon blef försagd vid dessa ord, i synnerhet då hon såg
honom gå bort med dyster uppsyn; hon sade några ord till
hertigen af Orleans, som ej svarade och ej tycktes höra henne.
Maria såg på drottningen och trodde sig finna en ovanlig
blekhet och oro på hennes anlete. Emellertid vågade ingen
nalkas ministern, som långsamt öfvertänkte sina schackdrag.
Mazarin ensam, hvilken stödde sin arm på hans länstol, följde
spelet med slafvisk uppmärksamhet och gjorde åtbörder af
beundran hvarje gång kardinalen flyttade en pjes.
Sysselsättningen tycktes ett ögonblick skingra det moln, som förmörkat
ministerns panna; han hade nyss flyttat fram ett torn,
hvilket försatte Ludvigs kung i den svåra ställning, som kallas
patt, dä denna träkung, ehuru ej personligen anfallen, likväl
ej kan röra sig hvarken fram eller åt sidorna. Kardinalen
såg upp och betraktade sin motspelare med en lätt dragning
på läpparne, i det han ej kunde undertrycka en hemlig
sammanställning. Då han med detsamma märkte konungens matta
ögon och dödsbleka ansigte, lutade han sig mot Mazarin och
hviskade: — «Jag tror sannerligen, att han vandrar hädan
före mig; han är mycket affällen.«
I detsamma anfölls ministern af en långvarig och
häftig hosta, hvarvid han ofta inom sig kände denna stickande,
envisa smärta, som underrättade honom att han borde hålla
sin näsduk för munnen, hvilken han tog derifrån blodig; men
för att dölja denna omständighet, kastade han näsduken
under bordet, smålog och såg sig omkring med sträng blick,
liksom om han velat förbjuda de närvarande att visa någon oro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
