Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G, Wrangel fick göra anstalt, att de andra senast med Sulzbach från Preussen kommande
truppernas förening med konungen ej måtte hindras af fienden.
Karl X hade sina trupper i ett läger vid Sandomir. Här hörde han, att Czarnecki gått
öfver Weichseln dels på båtar dels låtande hästarne simma öfver med ryttarne, och antog att denne
väl ginge å vänstra sidan af floden uppför till Krakow för att fortfarande oroa den svenska armén
under dess eventuela marsch dit upp, hvilken var ohindrad ändå. Finnande det svårt, äfven om
Weichselbron blefve färdig, att själf med sin här ock gå öfver och bestiga den här höga och branta
flodstranden samt passera de branta och smala vägarne, därtill under defileringen angripa en i
positur stående stark fiende, samt vidare i ändamål att lura den förenade fienden å vänstra
Weichselstranden, ändrade Karl X sin plan och beslöt i stället gå öfver San, i hopp att Czarnecki,
hvilken i så fall väl skulle söka komma honom i vägen äfven här, ej så snart dock skulle hinna
öfver floden igen. Fort måste det sålunda ske, att ej fienderna allesamman förenade sig. Vägarne
å vänstra Weichselsidan voro ock dåligare än på den högra och trakterna däromkring mer
uppätna af de öfverallt svärmande fienderna.
Han tänkte sen taga sin marsch på floden Wiprez o$h orten Stetiza norr därom samt
befallde Wrangel den 23 mars att med de trupper, som voro i Warschau, skynda sig till hans möte,
att därför gå öfver Weichseln vid Warschau och taga sin marsch på Stecyca och Wieprz; för
säkerhets skull tillskref han sin bror detsamma också och att sammandraga all force ur Preussen till
sig och låta gå till konungen ju förr ju hellre: periculum in moral och sände budet med öfverste Weyer.
Kronmarskalken Lubomirski och Czarnecki besköto slottet i Sandomir, hvilket dock höll
sig, tack vare den svenska besättningen där, men denna blef jämte en mängd krut på båtar förd
öfver. Nära 300 centner krut och ett stort antal fyllda granater måste dock lämnas kvar, hvilka
förvarades i hvalfvet. Artillerilöjtnanten Gabriel Anastasius med 30 musketerare dröjde längst i slottet; han
lade nämligen en brinnande lunta i hvalfvet och stängde till de 3 järndörrarne, hvilka ledde dit, med
stora riglar och låsar, som det varit en dyrbar skatt han ville gömma, men uppehölls häraf något,
så att han ej hann till de andra som hunnit i båtarne vid stranden, utan öfverraskades af den
framrusande fienden, sårades, togs till fånga och bortfördes; de 30 musketerarne nedhöggos. Vid
middagen ungefär V2 timme efter antändes de 300 tunnorna krut af luntan och exploderade de fyllda
granaterna, åtskilliga hundra stora och 4,000 små, och sprängde de stormande i luften. Likaså
blefvo 3—4 hundra man, »som hafva stått inunder slottet och sjungit triumphum, förrän de hade
erhållit viktorien» ihjälslagne. Inalles lära på denna kupp den 23 mars omkommit ej fullt 1,000
fiender.
För att verkställa San-öfvergången hade Karl X Gustaf uttänkt den djärfvaste och
snillrikaste krigslist, hvilken ock lyckades och genomfördes, alldeles som han planlade den. Han
lyckades bedraga fienden genom skenrörelser och fullkomligt insöfva honom i säkerhet och sen
öfver-rumpla honom med en ringa makt; villervallan, som häraf framkallades, blef under mörkret
fullständig liksom segern för den svenske konungen.’
Han planterade den 25 mars nästan hela artilleriet, 50 kanoner, vid Sanstranden bredvid
hvarandra och sen främst hela infanteriet samt bakom detta rytteriet i bataljordning, alldeles som
om intet vatten skilde den svenska arméen och den midt emot stående litthauiska under Sapieha
Witebski. Sanstranden var å den fientliga sidan låg. Litthauerna åsågo detta med förvåning och
höllo för fullkomligt omöjligt för den svenske konungen att stridande passera floden i fiendens åsyn
samt därpå ytterligare stridande bryta sig väg genom den litthauiska armén och dess läger. Men
detta var dock den enda väg och det enda sätt, hvarpå de väntade honom; och det kunde icke
annat än medföra hans ruin. Att bron, som påbegynts öfven San, ej var färdig visste de.
Öfverstame Gustaf Kruse och Didrik Cappellen erhöllo befallning att, sen kanonerna
begynt spela, trummor och trumpeter att skalla, gå med de 3:ne Weichselbåtar, som funnos till hands,
besatta med 300 ur regementena utvalda musketerare, öfver från en holme i floden till den
fientliga stranden, bemäktiga sig fiendens verk, fatta posto och hålla sig där, kosta hvad det ville, och
sen sända åter båtarne för att hämta mer folk. Då mörkret inträdde aftonen den 25 mars,
började kanonerna dundra och tappert skjuta på det litthauiska lägret, den ene efter den andre, och
insvepte allt i rök, samtidigt med att det vilda i skådespelet förhöjdes af trummornas smattrande
och trumpeternas ljud. Då gick ock Karl X själf med hela infanteriet under flygande fanor och
klingande spel till bron och öfver den till holmen färdiga delen samt vidare öfver holmen och på
den å andra sidan härom befintliga brodelen, samtidigt därmed att de bägge öfverstame kommo
fram till den motsatta stranden och fattade posto, såsom nämts, tagande fördel af ett buskage; men
båtarne kommo de ej i tillfälle att återsända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
