- Project Runeberg -  Karl X Gustafs polska krig [1655-1657] och öfvergången till det 2:dra Sundskriget /
42

(1905) [MARC] Author: Johan Levin Carlbom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

slutet af året få till stånd en liga emot protestanterna. Den 5 jan. 1655 dog den gamle påfven
Innocenz X och d. 7 april 1655 valdes genom Frankrikes inflytande den nye, Alexander VII.
Protestantismens förnämsta stöd i Europa då för tiden var England, hvilket nyligen genomgått en revolution,
som skakat öriket i dess grundvalar. En under inbördeskriget lycklig general hade samlat makten
i sina händer samt länkade nu, under titeln af lordprotektor öfver England, Skottland och Irland, i
förening med sina krigskamrater den mäktiga sjöstatens öden. Han förde England åter ut att
intaga den plats bland Europas stater, som på den fräjdade drottning Elisabets tid det haft och
dess läge och naturliga hjälpkällor anvisade åt detsamma. Karl X hade öga för det stora och
nya i denna ställning och hade från början hoppats mycket för sig från England, som var så
rikt och starkt till lands och isynnerhet till sjös. Han skickade det ena sändebudet efter det
andra dit att underhandla med protektorn Oliver Cromwell, Sveriges nye vän och
bundsförvant, om närmare förbund — till Östersjöns försvar—och om subsidier. Således d. 25 okt. 1655
vände han sig genom sin ambassadör Krister Bonde till honom och kom honom till mötes uti
farhågorna för katolikerna samt i önskan om en allians sins emellan emot desamma, förenade.
Cromwell skickade på sommaren 1655 ett sändebud till Karl X i Polen. Ehuru konungens
förhoppningar hade synts en tid vilja falla i brunnen, befallde han nu på nyåret 1656 d. 6jan. Bonde
att likväl stanna så länge och söka förmå Cromwell till ett försvarsförbund contra quoscunque,
mest till upprätthållande af Osnabriicksfreden, efter Österrike hotade med fredsbrott, samt
begära en hop subsidier i penningar. Bonde begärde 900,000 rdr. årligen.

Kejsar Ferdinand III, som beseglat westfaliska freden, var trött på krig, behöfde och
önskade freden; han ville iakttaga neutralitet i det svensk-polska kriget samt upptog förslaget att
genom medling mellan Sverige och Polen söka afvända krigslågan, hvilken hotade också hans
egna tämligen försvarslösa arfländer liksom äfven det tyska riket. Han hade redan sen
hösten 1655 en politisk kunskapare under egenskap af resident hos Karl X på krigsskådeplatsen,
den beryktade diplomaten Frans Paul von Lisola, och sände i slutet af året grefve Pöttingen
dit som fredsmedlare. Den 30 dec. gafs Pöttingen pass att resa till konungen i Friedland.
Båda voro i Elbing. Här konfererade rikskanslärn med Lisola om »de torter» som vederforos
konungen af Sverige ur Schlesien och begärde deras afhjälpande. »Hvad E. M:t nu emot löper,
härrör ur de kejserliga gesandternas hus», skref han. De underblåste i hemlighet upprorsrörelsen.
Karl Gustaf var emot hvarje medling, begaf sig åstad på vinterfälttåget åt öfre Polen utan att
de kejserliga sändebuden fått tillåtelse framföra ärendet. Han hade låtit säga Pöttingen att
resa till Thorn och få vidare besked samt befallde, då han själf tog vägen öfver Soldau och
Wyschigrod, Mardefelt tillsäga honom att resa till Warschau och därifrån sända bud till
konungen vid armén, då denne ville se till, hvar bäst Pöttingen kunde komma till honom.
Eljest önskade han att lefva i fred med kejsaren, ehuru anledningar till motsatser nog funnos
och misstanken å ömse sidor var vaken, samt gaf honom upprepade gånger försäkringar om
vänskap, liksom han ock mottog sådana tillbaka. Lisola och Pöttingen, som följt efter till
Thorn, kommo d. 10 febr. till Warschau, hvarifrån den förre tillskref konungen med förfrågan
om medlingsärendets framförande.

Det engelska sändebudet, Mr Rolt, en nära släkting till protektorn, hvilken sen böljan
af nov. förra året följt med på krigståget till Preussen, skulle nu resa hem samt hade sin
afskedsaudiens i Wartenburg kort efter medlet af jan. månad, då mycket taltes om förtroligheten
och vänskapen mellan de båda härskame och förhoppningar uttrycktes om god utgång af ett
närmare förbund dem emellan. Något senare erhöll ock Karl X direkt från Bonde i London
underrättelser i samma väg och var ej sen att bruka tillfället med anpassning till de
närvarande förhållandena.

Från en ort mellan Zamoisce och Jaroslaw den 20 febr. skref han alltså till Krister
Bonde och bad honom föreslå och handla med protektorn om en närmare allians till försvar
af det i Polen eröfrade, något som ju lände katolikerna till afbräck och protestantismen till
gagn; alliansen skulle ock gälla säkerheten till sjös för båda, ty mot enhvar som komme för
att anfäkta konungen af Sverige i Östersjön eller annanstädes, skulle den vara riktad, och
protektorn skulle förmås att uppträda till konungen och kronan Sveriges skydd mot dem,
hvilka ville på detta innanhaf tillfoga något ondt.

Det var Danmark och Holland Karl X härvid fortfarande tänkte på såsom störare af
hans verk i Polen och välde i Östersjön, och han önskade dem således nämda i alliansen,
hvilken ock skulle såsom förut vara en garanti för Osnabriicksfredens upprätthållande och
riktad emot Österrike, om kejsaren bröte freden. England ville dock ej afsluta denna allians med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:32:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cjlpolska/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free