- Project Runeberg -  Karl X Gustafs polska krig [1655-1657] och öfvergången till det 2:dra Sundskriget /
43

(1905) [MARC] Author: Johan Levin Carlbom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sverige; det ville ej stöta Holland och ej således skilja sig från det och från Danmark, båda
protestanter, och fann sig ej heller ha något direkt intresse i Osnabriicksfredens
upprätthållande. Genom Rolt och eljest underrättad om den nya äfventyrliga ställningen lör Karl X
och behjärtande densamma, föreslog Cromwell, själf i sin ställning allvarsamt hotad, sen den
airättade konungens son Karl Stuart ingått en allians om hjälp i penningar och folk för en
invasion i England med konung Filip IV af Spanien, med hvilken protektorn låg i krig sen
föregående år, vid denna tid, senare delen af april, ett försvarsförbund med Karl X mot samme
Karl Stuatt och mot konungen i Polen Johan Kasimir samt huset Österrike. Detta viktiga
förslag vidhöll man sen länge, således 1657 och 1658, i England såsom en hörnsten för
alliansverket med kronan Sverige; det blef ock alltjämt ett af hindren för ett förbunds afslutande, vid
de förslag och anbud Karl X då och då gjorde.

Med Holland, den mäktiga handelsrepubliken vid Nordsjön, nu styrd af den utmärkte
statsmannen Jean de Witt i spetsen för det aristokratiska partiet, hade väl Sverige förbund;
men Holland och Danmark stodo dock i intimare förbindelser med hvarandra och hade
viktigare gemensamma intressen, helst mot Sverige och dess eröfringsbegär vid Östersjön. Karl
X fruktade mycket deras närmare sammanslutning och med Polen samt hade begärt och äfven
fått redan vid krigets början Fredrik III:s försäkran, både muntlig och skriftlig, att han under
detsamma hvarken själf skulle bispringa konungen i Polen eller tillständiga någon krigsmakt
vare sig till lands eller sjös föras genom hans område till dennes hjälp, äfvensom att iakttaga
de bestående fördragen af 1570 och 1645; och med alliansen, som Karl X sen midten af 1655
i Köpenhamn underhandlade om genom en af sina duktiga diplomater, den i danska förhållanden
synnerligen hemmastadde Magnus Dureel, sökte han så godt han kunde skilja Danmark från
Holland. Han ville sålunda, att Danmark skulle liksom Sverige lofva att ej ingå någon
allians med andra angående Östersjön till bundsförvantens skada och att, om någon sådan vore
gjord, upphäfva den, samt vidare att Danmark skulle såsom 1653—54 det gjorde med
England, stänga inloppen till Östersjön för holländska örlogsflottan. Denna allians var ock till
försvar af hvarandras land.

Men danskarne visade sig ej snara att vilja gå in på dessa fordringar, utan vordo
alltmer betänkta på att göra en närmare anslutning till sin vän vid Nordsjön, Holland.
Köpmännen i Amsterdam, uppskrämda af den svenske konungens stora och snabba framgångar
1655 och öfver tulltäkten vid Danzig, danskame likaså, isynnerhet konung Fredrik III själf,
för höghetens skull på Östersjön — dominium maris Baltici — åstadkommo dels att en stor
ambassad det följande året afgick till Köpenhamn liksom en annan något senare till Karl X i
Preussen, dels ock att en stor örlogsflotta på nära 50 skepp skulle utrustas för att jämte
danska örlogsskepp gå till Danzig och bevaka bådas intressen. Den 4 febr. 1656 kommo de tre
holländska ambassadörerna, däribland Konrad van Beuningen, den svenska storhetens
oförsonligaste motståndare, till den danska hufvudstaden efter att under vägen, i Hamburg, fått
underrättelsen om Königsbergsfördraget, hvilket för dem liksom för holländarne i allmänhet
var som att bita i ett surt äpple. De ville ock draga England in i förbundet, som de nu
ämade sluta med Danmark.

Hur olägligt kom ej denna nyhet för Karl X under den allmänna uppståndelsen i
Polen! En tröst för honom var hoppet, det holländarne i följd af hans nyligen gjorda fördrag
med kurfursten af Brandenburg dock måtte hejda sig något och bli moderatare i sina planer
tillsammans med hans . danske granne. Sin resident i Haag Harald Appelboom tillskref han
den 7 mars att skaffa sig en kopia af den nya instruktionen för generalstatemas ambassadörer i
Köpenhamn, hvilken kunde föranledas af Königsbergsfördraget, och den 6 mars, likaså från
Jaroslaw, gaf han Magnus Dureel i uppdrag att söka efterforska och hindra, hvad tillprejudis
för Sverige nu förehades i Köpenhamn, samt lade honom på hjärtat den fordran i hans om
händer hafvande förbund med Danmark, att detta senare i och med detsamma liksom han själf
upphäfde sina med andra ingångna fördrag rörande Östersjön, och påminte honom på samma
gång om några andra sina fordringar för samma allians, såsom att den ej måtte utsträckas till
Nordsjön och ej heller innesluta andra makter till försvar af Östersjön, såsom England och
Holland, dem danskarne ville ha in där till sitt stöd och garanti mot Sverige.

Om dessa alliansförhandlingar i Köpenhamn i febr. under holländskt inflytande på
dan-skame kunde Karl X för osäkerhetens skull och på det hastiga tåget ej bekomma några
underrättelser alls samt skref ännu d. 6 april från Warschau till Dureel med upprepande af detsamma
som d. 6 mars. I Danmark stegrades vid underrättelserna från krigsskådeplatsen i Polen på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:32:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cjlpolska/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free