Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konungen hade redan under sitt uppehåll i Preussen önskat vara dem närmare för
kommunikationens skull. Nu ville han snart sända honom sina gesandter att handla med honom
angående sitt, hetmanens och hans krigshärs säkerhet. Konungen kände väl till, hur Johan
Ka-simir och hans anhängare sökte draga kosackerna till sitt parti, men hur föga polackarne voro
att lita på, kunde bl. a. ses af den allmänna uppresningen i Polen nu. Mot dem borde
härunder den svenske konungen och kosackerna ha gemensamt intresse och hålla ihop; det tjänte
till deras gemensamma välfärd, och Karl X hoppades, det hetmanen ej förenade sig med
någon däremot. Med tatarerna och andra borde Chmielnicki ock odla vänskap.
Knappt 14 dar senare, den 23 febr., fann Karl X nödigt påminna honom igen om
deras gemensamma bästa och lofvade honom ett svenskt gesandtskap med första; och kort därpå
fann han nödigt att särskildt skrifva till generalen vid kosackhären Johan Wegowski att bruka
sitt inflytande hos Chmielnicki till konungen och kronan Sveriges bästa samt understödja de
afgångna gesandterna och ej tro Johan Kasimirs förespeglingar.
Karl X hade ej heller glömt de kejserliga sändebuden och deras ärende. Grefve
Pöt-tingen hade i Warschau vändt sig till guvernören Bengt Oxenstierna och förfrågat sig, om
han skulle resa efter eller blifva där kvar längre, hvarom denne den 11 febr. underrättade
konungen. Från Sidliska den 19 febr. skref Karl X tillbaka, att det kunde ställas i
Pöttin-gens skön att fara med regementena från Preussen, ehuru han helst såge om han inställde sin
resa, efter det blefve honom långt att upphinna konungen. Men från Jaroslaw, närmare den
österrikiska gränsen, fann han bäst låta Pöttingen komma till sig och utföra sitt uppdrag för
att sen låta honom fara härifrån hem till sitt land igen, och tillskref Matthias Biörnklo den 9
mars härom samt att själf också följa med de första trupper, som gingo åstad uppåt Polen,
och handlägga ärendet med Pöttingen. Karl X ville på så sätt behändigt göra sig kvitt den
kejserliga medlingen. Lisola, hvilken trodde att i anledning af de växande svårigheterna
under detta oväder medlingen skulle kännas för Kail X som en utkomst till räddning, misstog
sig således nu såsom vanligtvis Emellertid stannade Pöttingen kvar, sen från kejsaren
kommit befallning att ej visa sig för mycket angelägen. Bengt Oxenstierna hade ock förstått
oför-märkt inge honom att ej resa: det var så osäkert och obekvämt att färdas och en lång väg.
Först vid Karl X:s återkomst till Warschau erhöllo de österrikiska sändebuden den så länge
efterlängtade audiensen, långfredagen d. 4 (eller kanske d. 5) april i Radzieiowskis palats och i närvaro
af alla furstame, senatorer och generaler, men ej alls framgång för medlingen. Det skylldes på att
detta ärende måste först föredragas för rådet och vidare att en hop gravamina mellan
Sverige och kejsaren måste först afgöras, samt ändtligen på tidens korthet, då konungen åter
genast måste bort härifrån igen efter fienden. Tänker man något efter, är också lätt att finna,
det Karl X icke gärna kunde på så sätt nu nedlägga det polska kriget utan att inhämta rådets
tankar, konstitutionel som han ju alltid var. I slutet af juni blef som bekant den kejserliga
medlingen formligen afböjd, och med det beskedet fick Pöttingen — den 2 juli från Thom —
resa hem, med missräkning och förargelse. Karl X hade då inhämtat några af rådets mening
här ute skriftligen. Lisola åter stannade kvar som resident; och — delvis genom hans
till-skyndan — tillspetsades under den följande tiden det förut rätt vänliga, åtminstone drägliga
förhållandet mellan Sverige och Österrike betänkligt nog samt närmade sig stegvis en brytning,
utan dock att en sådan blef öppen.
I Preussen gjorde under det äfventyrliga tåget Frankrikes sändebud d’Avaugour
upprepade hemställningar till rikskanslärn om dess fredsmedling för nedläggande af polska kriget;
Karl X, härom underättad, befallde den 19 april Oxenstierna att afböja sådana förslag, om de
vidare skulle göras. Johan Kasimir ville ju ej ännu fred, »konjunkturerna äro sådana», skref
han, »att vi billigt anstå inlåta oss i traktat med honom, helst det synes» att man vill skrämma
de våra och dem som hålla med oss».
Fursten af Siebenbtirgen, Georg II Rakoczy, var en annan af den svenske
konungens vänner, hvilken haft sändebud hos honom. Dessa fingo nu, början af febr., återvända.
Honom ville Karl X ock intressera på samma sätt som den brandenburgske kurfursten i det
polska väsendet för att hjälpa till att betrygga det han ville behålla, och därför låta honom
bekomma landområden i Polen, hvarom han tänkte handla med honom, så snart han kom hans
gränser närmare. Han lär gjort honom ungefär liknande förslag som till brandenburgaren.
Ryktena om härens förolyckande mellan San och Weichseln och konungens död
spredos i hast till Europas aflägsnaste hörn och verkade öfverallt menligt i utlandet.
* *
♦
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
