- Project Runeberg -  Karl X Gustafs polska krig [1655-1657] och öfvergången till det 2:dra Sundskriget /
51

(1905) [MARC] Author: Johan Levin Carlbom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af tatarerna, hvilka under marschen inföll o på flygeln under hertigen, men möttes af några
en buskad lagda dragoner och drefvos med förlust tillbaka. Ändtligen var hela den svenska
armén framkommen och föreningen skedde med den brandenburgska. Karl X kommenderade
den svenska armén att marschei a fram i god ordning, intaga fältet framför och således angripa
de fientliga retrenchementen bakifrån, efter de ej voro tillslutna. — Från polsk sida beskrifves
det skedda sålunda, af grefve Lesno, ögonvittne: Den 19 juli kom den litthauiska armén

— den fördés af Gonsiewski, sen Sapieha brutit sitt ena ben dagen före svenskames ankomst —,
och sen tidigt båda sidornas härar ordnats, ville de gå till strids, men svenskarne ville ej; från
båda hållen sköts med kanoner. De våra gjorde esomoftast anfall i den fientliga högra flygeln,
och tatarerna oroade fienden bakifrån; men den hade fördel af en skog och höll sig fast där;
emellertid intog han en ställning lik en halfmåne och förde ur skogen sin slagordning med
mycket artilleri och gjorde ett starkt anfall mot vår högra flygel, där Czamecki stod och förde
befälet. — Det var Karl X själf som mötte honom här liksom på sin tid Gustaf II Adolf
Pap-penheim. — Nu följde den hetaste striden på eftermiddagen. Mot den svenska, numera vänstra
flygeln, den polackarne togo för brandenburgame, rusade den polska armén, och för att
genombryta den främst husarerna, hvilka ock bragte de anfallna i oordning med sina lansar,
nämligen Anhalts och Upplands rytteriregementen; men hertig Adolf Johan, som i tid märkte denna
polackames plan med en husargenombrytning, hindrade densamma såväl medelst kanonskjutande
som användande af de i flanken på svenska armén placerade afsuttna dragonerna; polackama
måste lämna husarerna i sticket och förlorade dem till största delen, en 600 man. — Där streds
ungefär 1 timme, säger Lesno, men de våra kunde ej genombryta den väl uppställda
slagordningen. — Vid husaranfallet hade konungen att parera tatarerna. Han kommenderade armén att
stå stilla i god ordning så länge, att han kunde hämta generalmajor Henrik Horn och draga
den 3:e rytteriträffningen under honom till sig. Och så var denna treffen under hela tiden
kommenderad emot dem. Emellertid kommo konungen och Hom snart tillbaka, men följdes af tatarerna.
Att gå på dessa, befallde då Karl X sin bror Adolf Johan med Mecklenburgska regementet en
400 ryttare, J. J. Taubes reg. en 200 och öfverste Pretlachs reg. 200 ryttare. Med dessa
800 man till häst begaf sig hertigen åstad att strida med de ungefär 4,000 tatarerna, slog dem
på flykten och jagade dem ner i ett moras, hvarvid flera af dem stupade. Men som ryttarne
ej ville sitta af, sände konungen på hertigens begäran dit en del dragoner att fullständigt
nedgöra tatarerna. Det var nu som Karl X i närvaro af prins Radziwill och flera tackade Adolf
Johan och glädtigt yttrade, att han denna dag behållit kronan på hufvudet och att han hade
att tillskrifva det sin broders tappra arm. Härefter samlade sig armén åter och natten inbröt.
Den stod allt härunder i en god ställning.

Följande dag, den 20 juli, voro härame åter uppställda i ordnad slaktlinie. Det sköts
med kanoner såsom dagame förut; »ty fienden ville ej börja striden», tillägger Lesno; t vi
funno det svårt att genombryta den fientliga slagordningen; vår krigshär aflägsnade sig utan.
batalj». Å den svensk-brandenburgska sidan hölls nämligen tidigt den 20 åter krigsråd, och det
beslöts att fienden, som slutit ett läger och ett retrenchement med en skog vid Praga, skulle
drifvas ur skogen. Kurfursten, hufvudsakligen med sitt artilleri och infanteri, gjorde
angreppet och bemäktigade sig skogen. Då begynte polackarne att vackla i sitt läger och
retrenchement. Fyra skvadroner Brandenburgskt rytteri under Sparr, åtföljd af Adolf Johan, gingo
därpå att intaga några sandhöjder framför sin front, och ifrån dem såg man hela det polska
rytteriet, infanteriet, artilleriet och trossen stadda på flykten; fem polska fotregementen befunno
sig kvar och mot dem gick man lös, men kurfursten själf lät trots uppmaningar till att fullfölja
attacken hålla inne med den, ridande i egen person framför sitt folk, och gaf därigenom det
polska fotfolket tid att retirera till bron samt rädda sig öfver Weichseln. Karl X passerade
öfver Weichseln och tågade åter in i Warschau samt förföljde sen fienden något. Han
skattade honom till 44,000 man, nämligen 40,000 till häst och 4,000 till fots. Slaget var ej
blodigt.

De politiska följderna voro betydande, främst att Danmarks anfall uppsköts.
Utmärkande för Karl X:s politik bli härefter hans sträfvan och försök att få fred med Polen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:32:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cjlpolska/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free