Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hg krigsherre. Men om af otvetydiga tecken det visade sig, att kriget med Danmark vore
oundvikUgt och danskarne stode på sina i sista freden förlorade lands återbekommande och
Brömsebroiredens upphäfvande, begynte värfva något ansenUgt i Tyskland, jämväl förbunde
sig med riksens fiender »och sådant var notorium för världen och utom allt tvifvel», så
instämde rådet med konungen däri, att det var rättvist, lofligt och nödigt att man sökte
förekomma första strecket, »och så snart han begynte se sur ut och draga på värjan, då falla
honom i håret och utdela första slaget». Rådet ville uppmärksamt följa konungens marscher,
och så snart det förnam, att han begynte röra sig på denna vägen hitåt, då söka med det
manskap och de medel, som voro för handen, agera till rikets säkerhet, i hopp att konungen
på sitt håll droge största lasten och med sitt corpo trängde in i hans egna land och [-provinser-] {+provin-
ser+} på den sidan, så att sedes belli från båda hållen förlädes i hans eget land. Det hemma-
varande rådet var således ej absolut emot, att konungen började kriget med Danmark, men
hemställde detta till hans eget afgörande. Hade utskrifningen gett mer, säger Karl X till
drotsen i bref från febr. 1657, så hade man varit vuxen agera något offensive. Isynnerhet
var det ett oförmodeligt och starkt anfall man ville hålla sig beredd för, så att Sverige ej
stode såsom Danmark vid Torstenssons inbrott 1643. Eljest var ett syfte med dessa och
följande beredelser 1657 åfven hemma att skrämma Danmark till att afstå från sina krigstankar
samt lämna Sverige i fred och okvald besittning af hvad det de sista 11 åren eröfrat och
dessutom tillfälle att än mer stärka och utvidga sitt inflytande på kontinenten. »Si vis pacem,
para bellum», tänkte det således gent emot Danmark: om du vill freden, så bered dig för
kriget I Och dessa beredelser fortsattes med ifver undei året 1657.
Ett nytt skede böljar med hösten 1656 också i Karl X:s polska krig, karakteriseradt
af ett lamare förande af kriget och ett märkbart sjunkande af de svenska stridskrafterna här,
af den svenske konungens traktan efter fred och anordningar därför, beredelser för det nya
med Danmark och knytande af tätare förbindelser med Frankrike, dit han enligt memorial i
nov. sände Klas Tott för att förnya förbundet; vidare af Österrikes Ökade betydelse för Karl X:s
politik och närmande till verkligt ingripande i hans krig, ett bättre förhållande till Holland sen
fördraget i Elbing samt af den brandenburgske kurfurstens aflägsnande från hans sida, helst sen med
det nya fördraget i Labiau d. 10 nov. denne fått hvad han så mycket eftersträfvat, suveräniteten
i sitt hertigdöme Preussen. Både Bonde och Coyet reste från England och anlände till Frauenburg
d. 22 okt.; den förre blef kort efter president i kommerskollegium och for hem. I Sveriges förhållande
till England, där nu G. Fleetwood ensam skötte sakerna, föreföll intet af vikt på en tid. Kejsaren
slöt förbundet med Johan Kasimir d. 21 nov. Stillestånd slöts i kriget mellan Ryssland och
Polen i Wilna den 23 okt., därvid kejsaren hade varit medlare. Georg II Rakoczy af SiebenbUrgen
slöt förbund med kossackerna, Karl X med honom d. 6 dec. Därmed gafs uppslaget till hans
sista kavalkad uppåt Polen. Reassumtionen af forbundstraktaten i Köpenhamn kom under
efteråret 1656 ej af stapeln, ehuru kurfursten, hvilken såsom många andra potentater önskade fred i
norden, gjorde genom sin ditsände medlare Ewald v. Kleist sitt bästa. Båda konungarne sporde
upprepade gånger sina råd, om ej skäl dock vore att begynna krig med nabon och förekomma
honom, så konung Fredrik d. to sept. och 22 dec., Karl X första gången d. 17 juli och 13
okt., ej fullt så direkt återigen d. 22 dec. och för fjärde och femte gångerna i april 1657. Men
bådadera fingo afrådande svar, den förre af sitt råd d. 24 sept. och 30 dec., den senare d. 6
sept., 27 nov. 1656 och 10 jan. 1657. På de 2:e sista förfrågningarna af Karl X kunde
intet svar medhinnas.
En del ändringar inom personalen på de högre posterna försiggingo ock efter hand
vid denna tid. Generalguvernören i Bremen och Verden H. C. v. Königsmarck blef på sin resa
från Wismar till Preussen väderdrifven till Danzig och af dess magistrat tagen till fånga (d. 19
okt. 1656) jämte 2:e skepp (d. 18 och 19 okt.) med skotska värfvade soldater, hvilka sen
gingo i stadens tjänst, samt satt i förvar i Weichselmtlnde skans intill freden 1660. De andra
skeppen i följet skildes från dessa af stormen och kommo till Pillau. Redan d. 23 okt. kallades
dittillsvarande kommendanten i Wismar Joachim v. Volckman att taga kommandot öfver militien
i hertigdömena Bremen och Verden och att genast bege sig dit, ha akt på landet och alla där
befintliga orter och garnisoner och fullfölja Königsmarcks värfningar; s. d. utfärdades fullmakt
för honom att ha inspektionen öfver fästningarna där; d. 26 febr. 1657 fick Volckman order
att samverka med K. G. Wrangel. Rutger v. Ascheberg, som i febr. reste till Bremen för
att värfva nytt folk, fick d. 3 mars förständigande att, efter han skulle kommendera de
värfvade i hertigdömet, öfver 600 ryttare, bistå Volckman. Den 21 nov. 1656 var den sistnämde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
