Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polen till Rakoczy meddelade han i ett handbref och ett memorial d. 16 febr. 1657 till K. G. Wrangel
utförligt och för flera specificerade fall sina tankar om hur kriget med Danmark under hans
frånvaro skulle föi as. Han tänkte sig ett diversionskrig till försvar mot Danmark af Karl Gustaf
Wrangel från tyska sidan tillsammans med hertigen af Holstein-Gottorp, och det med eller utan
samtidiga krigsoperationer från den svenska sidan. l:o om danskarne gingo öfver gränsen in i
Sverige eller 2:o gjorde infall i Bremen, skulle Wrangel genast draga ihop trupperna i Bremen och
därom genast underrätta såväl vederbörande hemma i Sverige som i Pommern och generalissimus i
Preussen hertig Adolf Johan eller G. O. Stenbock, på det de trupper, som konungen bestämt skola
för ändamålet komma från Polen och Preussen — en 2500 man, troligtvis desamma som sedan i
maj nämnas — genast måtte föras till Pommern under pfalzgrefven Filips af Sulzbach befäl att där förena
sig med de nye värfvade och tillsammans gå att förena sig med Wrangel. Likaså skulle ske om
danskarne angrepo Wismar och Pommern. Snarare mot Bremen och Wismar än mot Pommern
väntade dock Karl X danskarnes anfall. Gingo de på någon ort i Tyskland lös, så blottade de
sitt land på endera sidan, och då ansågs det, att man kunde — sen man revancherat sig och drifvit
dem ut — lättare förena sig med hertigen af Holstein och gå in i Danmarks land, bruka dessa på
bästa sättet som ske kunde och göra fienden en stor diversion; gingo de mot Bremen, så var den
svenska krigsmakten i Pommern och Preussen tillräcklig att utan hinder gå in i Holstein och agera
efter godtycke, och gingo de att anfalla Wismar, så kräfdes någon tid för dem att intaga det, och
då kunde de bremiska trupperna stöta till hertigen och alltså fiendens armé stå emellan till sitt
största fördärf. För det fall att Wrangel erhölle visshet, att den största danska forcen samt de värfvade
gingo mot själfva Sverige, så skulle han låta trupperna genast stöta ihop ur Bremen, Pommern,
Preussen och förena sig med hertigen samt med dessa trupper gå att söka förlägga sedes belli,
krigsskådeplatsen, till Slesvig och Jylland samt således helst förekomma danskarnes anfall och i tid
afvända detta från själfva Sverige. 3:o Om danskarne fientligen anföllo hertigen af Holstein-Gottorp,
skulle Wrangel sända denne, efter avis därom och begäran från honom, så många ryttare han hade
för handen, intill 2,000, att brukas till hans försvar och lyda hans order, samt draga ihop de andra
trupperna; men för säkerhets skull borde Wrangel förut genom Gambrotius öfverlägga med hertigen
och göra ett visst aftal i hemlighet om assistensen, hur den bäst borde inrättas, om kanske med
hela den här befintliga krigsmakten; ty om hertigen ej först begynte något mot Danmark eller gåfye
någon orsak till fientlighet, var Karl X i kraft af Brömsebrofördraget och äfven tyska freden
förpliktad att skydda hertigen.
Den största omsorgen och det mesta förutseendet kräfde från Karl X:s sida det 4:e fall,
att danskarne sammandroge sin största force i Jylland och Slesvig eller Holstein under konung
Fredrik III själf för att där böija kriget eller t. ex. vid Oideslohe formerade ett stort läger; då ansåg
konungen rådligast att söka gå något defensive och vinna tid för värfningarnas fullbordan i
Pommern och Bremen och bestrida danskarne öfverfarten till Bremen. När Wismar var väl besatt,
hade Pommern ingen fara; likaså skulle hertigen hålla sig inom defensiven, sätta sig på bästa sätt
i positur och förse sina garnisoner med godt och troget folk samt ej förklara sig för någondera,
tills de svenska trupperna voro vuxne de danska och kunde förena sig med hans; konungen ville ej,
att »plockevis* något folk sändes honom till hjälp. Karl X hade skäl nog att ej först angripa
danskarne i Holstein, som ju var en lem af tyska riket, nämligen att därmed ej ge huset Liineburg och
andra katoliker förevändning att förklara sig för Danmark emot Sverige som fiende. Hölle
danskarne sin största force, hvilken mest bestod i värfvade, i Holstein t. ex. i ett läger eller
inkvarterad i de adeliga godsen och ej företoge något mot Bremen eller Verden, så var otvifvelaktigt,
att de icke länge kunde stå där. De svenska trupperna i Bremen skulle då stå färdiga, de
pommerska och preussiska också i beredskap, men vid de pommerska gränserna, Damgarten, Demmin,
Rebnitz (el. Tribsees), att desto bättre kunna komma ner åt Holstein. Det ansågs, att landet Holstein ej länge
kunde tåla att besväras med en så stor armés underhåll som denna danska, att adeln skulle snart
bli ledse vid verket, att af soldatesken det som var värfvadt snart skulle söka sin väg åt Hamburg och Liibeck
igen och för resten allmogen själf, förbittrad öfver militärens insolentier, skulle göra sitt till att ruinera
armén och dess planer. Då vore rätta tiden inne, när man vore så när jämnstark med danskarne
och värfningarna voro fullbordade frampå våren, att med trupperna ur Pommern och Preussen och
Bremen bryta löst och agera med eftertryck. I fall den danska armén vore lagd alltför långt isär
på landet, skulle Wrangel med sina jämte hertigens trupper skynda att gå på dem, innan de hunne
komma ihop, och alltså förlägga sedes belli till Jylland, så att danskarne genom en sådan
diversion finge »en märkelig klappe och skade». Karl X skattade naturligen förmånligt, om danskarne
således hölle sin förnämsta force i Holstein och Jylland samt ej brukade den mot själfva Sverige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
