Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samtliga landshöfdingar, biskopar och superintendenter i Sverige och Finland konungens skrifvelser
därom. Under våren och sommaren höllos de — samtidigt och efter dem i Danmark—Norge— och
beviljade i allmänhet hvad som begärdes, bl. a. fortsättning af alla på sist hållna riksdag
beviljade krigshjälper och anställande af utskrifning. Den gamle riksmarsken Gustaf Hom Karlsson
for vid slutet af april att hålla möte med ständerna i Skara och dog här den 10 maj 1657. Karl
X ansåg, att Sveriges fiender nu traktade efter att nedbringa detsamma inom dess förra gränser
och frånhända det Livland; detta, bland annat, skulle nu sägas för ständerna.
Den 10 april hemsände Karl X, såsom ofvan omnämts, till drotsen och riksmarsken K. G. Wrangels
tankar om att ej afvänta rupturen från Danmark, utan förekomma den, samt skälen denne andragit härför, och
å andra sidan de skäl han själf hade att ej först bryta. Därför bad han dem och rådet öfverlägga
igen om detta ärendet; då det var gjordt och rådet fattat sin mening, skulle det, efter han var så
långt aflägse, i enlighet därmed strax ge Wrangel order. Detta var den 4:e gången han gjorde denna
fråga. Båda de sista hemställningarna af detta slag, d. 10 och med Coyet den 27 april, kommo
rådet till handa så sent, att de begärda öfverläggningarna ägde rum först i början af juni — under
förändrade förhållanden, hvilket också påpekades i svaren.
Vidare befalldes nu rådet att i Halland utlysa och upptaga samma kontribution, som
dan-skame åtagit sig på Odensemötet. Därjämte uppmanades rådet igen att på alla fall ha ett vakande
öga, och därest danskarne möjligtvis genast gjorde från norska sidan ett infall in åt Bergslagen,
Närike och Västmanland, förordna det corpo, som stod uppe vid Stockholm, att stå på någon
bekväm ort, där det vore så mycket närmare och färdigt att tillika med allmogen då kunna göra
fienden motstånd. Slotten på de orter, hvilka voro med någon mur omgifna, såsom Örebro,
Västerås, vore ock nödigt att förbygga med bollhus, så att de kunde hafva sina flanker och vore
bättre att försvara samt försedda med besättning, då de ej lätteligen kunde intagas utan kanoner,
dem fienden den vägen ej lätt torde medföra. Vägarne på gränserna åt Norge borde sä mycket
ske kunde igenhuggas och ruineras, vattnet från sjöar och mossar förledas nr det ena till det andra,
där sådant läte sig göra, jämväl eljest också all lägenhet afses och nyttjas, hvarmed passagen för
fienden kunde göras svår och hinderlig. Den 14 maj skref han till fältherren Gustaf Horn om militien i
Sverige, hur nödvändigt det var att den till häst som fot blef förstärkt, utom medelst utskrifningen
också dels genom värfnmg af ett antal dragoner hemma i Sverige, dels antingen genom
kapitulation af generalkommissarien Stiernsköld med några af konungens tromän och generaler att värfva
hvar för sig ett komp. till häst eller därigenom att, såsom bruk var, officerare af deras villkor
hafva sina egna lifkompanier, hvilka nu skulle tillvärfvas, äfven om de förut hade sådana, och
blifva ett antal af en 8 stycken. De som sålunda skulle värfva ett komp. å 100 rytare, voro
riks-drotsen, riksmarsken, Axel Lillie, Gustaf Banér, Douglas, Kl. Stiernsköld, Harald Stake, Per
Andersson Linderoth eller ock andra; adeln tyckte konungen också gärna kunde fördubbla eller
något öka sin russtjänst. Vidare skulle, såsom Erik Stenbock berättat, att en del gamla soldater nere
vid Markaryd och därbortåt vid gränsen erbjudit sig, dessa värfvas till dragoner, ettt regemente
eller en skvadron, och förse sig själfva med alla tillbehör samt brukas blott mot Danmark och ej
föras ur riket. Hallands nye guvernör Erik Stenbock kunde gå i fält, Bengt Lilliehöök bli
kommendant i Halmstad och en ny i Göteborg tillsättas. Grefve Robert Douglas, som bléf
fältmar-skalkslöjtnant vid den 13 juli 1656, då konungen ärnade sända honom till Livland med krigsfolk,
utnämdes den 13 maj 1657 till fältmarskalk och hemsändes till att brukas i fält.
Redan den B dec. 1656 hade Karl X gett order om den svenska örlogsfloitans utredning för
tillkommande år, och möjligen att 10 skepp sändes till preussiska kusten och Putzigviken emot
danzigarne, samt några skepp med 600—700 knektar till finska skären och Ladoga. Örlogsskeppen
hade ej lidit mycket under år 1656 och en del voro redan i febr. 1657 så godt som färdiga, andra blefvo,
det snartutan mycket besvär; skeppet Kronan, sades det, kunde ännu repareras och brukas i sjön, men Äpplet,
Scepter, Tre Lejon, OIdenburg, Nyckeln, Neptunus, Fama voro gamla och ej mera att räkna på än
att, lätt bestyckade, kunna läggas i skären, om nöden kräfde, och utförsäkra inloppen samt
såme-dels möjligast förhindra oförmodeligt fientligt anslag, men ej brukas i någon sjögång. Äfven
nybyggdes skepp, utom i Stockholm, i Göteborg, Södra Möre och Wolgast. Den 13 mars 1657 voro i
Stockholm redan 13 skepp färdiga och bestyckade, 12 goda och värbara kunde vidare skaffas till
väga, men sen voro de andra i flottan allt smärre och smärre. Den 11 april lågo 22 örlogsskepp
färdiga på Strömmen, och d. 16 maj var det i Stockholm med reparationerna i det närmaste beställdt.
Det var brist på små farkoster, bojortar o. d., som kunde löpa i ärenden mellan orterna och inne bland
skären samt utmed grundare kuster. En skärgårdsflotta hade varit behöflig jämte den stora flottan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
