Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Resa till Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då han öfver Åland och Grisslehamn färdades till Uppsala, dit
han anlände den 10 oktober.
Under resan hade Linné ej försummat något tillfälle att
vidga sin kunskap om naturen. Både i regn och solsken hade
han under bar himmel gjort sina iakttagelser.
Söndagsförmiddagarna arbetade han dock icke. Detta är ett af bevisen för hans
fromhet, hvilken för öfrigt vitsordas af många uttryck i de
anteckningar han förde under färden. Däraf synes, att hans
iakttagelser af föremålen och företeelserna i naturen städse
ledde hans tankar till Skaparens allmakt, allgodhet och
allvishet. »Den, som betraktar naturen», betygar han, »ser med
beundran, att hela världen är full af Guds ära.»
Innan vi afsluta berättelsen om Linnés resa i Lappland,
meddela vi följande prof på hans sätt att iakttaga och skildra.[1]
»Jag märkte första dagen, jag var kommen till fjällen, på den
renen, som bar matsäcken och leddes af tolken, huru han otaliga
gånger under resan stannade tvärt af, blef så stilla som en stod, med
upprest hufund, uppspända ögon och öron, utan att han med något
dragande, hot eller stryk ville gå ur stätllet. Men litet därefter började
han gå af sig själf. Om andra morgonen, sedan jag kom på fjällen
och fått mitt sofställe eller säng utanför en lappkoja, mellan två
renskinn, emedan jag ännu ej blifvit van vid den lukt, som var i
kojan, drefvos renarna fram helt bittida, inemot tusen stycken, af
hundar och pojkar och mjölkades både af gamla och unga, män
och kvinnor. Här fick jag se, hur renarna plågades af en osynlig
fiende. Alla reste upp hufvudet på en gång, spärrade ut ögon och
öron, sparkade med fötterna, stodo helt ystra och stilla någon liten
tid, men begynte därpå ånyo sin rörelse så hastigt och samtidigt, att
ett kompani soldater aldrig skulle kunna snabbare och färdigare göra
sin exercis: sålunda buro de sig åt öfver hundra gånger. När jag nu
sådant hade skådat två gånger å rad, frågade jag lapparne, hvad det
var, som kom åt renarne. De svarade, att det var flugorna, som
oroade dem. Åndtligen sedan jag länge och granneligen spanat
därefter, blef jag varse några flugor, som svingade sig i luften fram och
tillbaka; ty tog jag mig före att taga fatt på dem. När lapparne
det sågo, kommo de mig till hjälp, så att jag på en liten stund fick
fyra à fem stycken. Strax satte jag mig ned att sönderstycka och
beskrifva dem, då lapparne ställde sig omkring mig och storligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
