Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 19 juni var böndag. Då höllo de resande sig stilla.
Den dagen var för dem en verklig fastedag. »Mat,» skrefs det
i dagboken, »kunde vi hela dagen ej få, ty landtmannen hade
lidit missväxt förlidet år, ägde själf ej en beta bröd; åtskilliga
hade ej haft bröd på hela månaden; andra ej på halfva året;
med stor möda kunde vi vinna en drick mjölk men intet
annat». Äfven i denna del af ön hade man underliga tankar om
ressällskapet. »Folket trodde,» enligt hvad dagboken
förmäler,» att en af de resande var högstsalig konung Karl XII, som
nu besåg sitt land och hur dess invånare mådde. De trodde,
att en stor metall-knapp [1] var af gull, och att en guldkedja,
tjock som tummen, hängde om halsen; att en annan var
konungason, ty han var långbent och smal, med mera, som ej
förtjänar att omtalas.»
Den 22 juni landade Linné och hans följeslagare vid Visby.
Här uppehöllo de sig två och en half dag för att bese själfva
staden och göra utflykter i omgifningen. Från Visby reste de
längs västra kusten till norra delen af ön och därifrån längs
östra kusten ned till Hoburgen. Sedan gick färden åter igen
mot norr till Visby. Därjämte besöktes Får- och Karlsöarna.
På Gottland funnos flera växter, om hvilka botanister
ej förut vetat, att de förekommo i Sverige. Bland dessa var agen
(Cladium mariscus), som med fördel kan användas till
taktäckning och till vattendränkta kärrs igenvallande. Däremot var
den, enligt Linnés förmenande, ej tjänlig att ersätta halm i
sängarna.
Ur dagboken, som fördes under resan, meddela vi
beskrifning på en bondgård, som mycket tilltalat Linné. »I Fleringe
begaf man sig på en usel väg, att man mest måste gå i fruktan
att mista armar och ben, om hästen skulle snafva, till Hall,
som var en bondgård .... och, det måste jag tillstå, den artigaste
bondgård i hela riket, med ingen granne på en half mils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
